Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret, där jag
tycker mig mellan raderna kunna märka en respekt
för den fråga som har stor betydelse för våra liv och
vår levnad, nämligen hälsan.
Jag vill påstå att förebyggande verksamhet i alla
tider har varit mer eller mindre ifrågasatt. Det är
nämligen svårt att mäta hälsovårdens och friskvår-
dens direkta effekter eftersom resultaten av deras
verksamhet innebär att exempelvis det svenska folket
får en bättre hälsa generellt sett. Att säga att t.ex.
medellivslängden blivit högre på grund av en viss typ
av friskvård går inte. Det är så många olika variabler
som har stor betydelse för människors hälsa och livs-
villkor.
Det är därför ganska lätt att ifrågasätta friskvården
och hälsovården och dra ned på de verksamheter som
ingår där när statsfinanserna kräver nedskärningar i
budgeten. Två områden som har varit och som jag
hoppas fortfarande är flaggskepp i den förebyggande
verksamheten är mödra- och barnhälsovården. Vad de
verksamheterna har betytt för folkhälsan går inte att
värdera. Skolhälsovården är också mycket viktig.
Hälsovården och sjukvården är som kommunice-
rande kärl. När man drar ned på den ena sidan får det
konsekvenser för den andra. Ett exempel är skolhäl-
sovårdens och skolans förebyggande verksamhet. Där
har under de senaste åren gjorts drastiska nedskär-
ningar, även om man nu med all rätt försöker att
besinna sig lite och t.o.m. gör nysatsningar.
Köerna till den psykiska barn- och ungdomsvår-
den har väl aldrig varit så långa som under de senaste
åren på grund av bl.a. skolans neddragningar av skol-
hälsovård, inklusive psykologer och kuratorer. Krist-
demokraterna var tidigt ute och varnade för de kon-
sekvenser som vi nu kan se.
Många barn har det jobbigt i skolan i dag. De har
ofta ingen som de med förtroende kan vända sig till.
Huvudmannaskapet för skolhälsovården har många
gånger ifrågasatts. Det kanske finns anledning att titta
på den frågan igen.
En annan brist på förebyggande aktiviteter som nu
börjar visa sig ganska tydligt är den bristfälliga sats-
ningen på våra invandrarbarn och invandrarungdo-
mar. Här vill jag påstå att vi har missat generationer.
Fru talman! Hälsovård och friskvård handlar inte
enbart om kroppens fysik och hälsa utan också om
den mentala hälsan, själens hälsa. Genom att exem-
pelvis visa barn och ungdomar att de är betydelsefulla
och att vi vuxna vill dem väl oavsett om de är infödda
svenskar eller inte är en satsning på välbefinnande
och framtid.
Det gäller att se till att det finns en fungerande
skolhälsovård, ett fungerande och tillräckligt utbud av
fritidsaktiviteter och möjligheter att delta i sådana,
möjlighet till olika kulturella aktiviteter som musik-
undervisning, teaterspel osv. På så sätt kan vi öppna
olika vägar till ett rikt och sunt liv i det framtida sam-
hället.
Här anser jag att vi har ett stort folkhälsoansvar
som tyvärr har försummats på vissa håll under en
lång följd av år bl.a. på grund av att neddragningarna
till stor del så ofta drabbade de svagaste i samhället.
Vad jag vill säga med det är att vi har ett speciellt
ansvar för de kommande generationernas både fysis-
ka och psykiska hälsa.
Av bl.a. den anledningen ser jag det som otroligt
orättvist och ojämlikt att enbart den manliga delen av
tonårsgruppen ska ha skyldighet att genomgå en full-
ständig medicinsk och mental undersökning samt få
diverse råd inför framtiden. Min fråga är: Har inte
flickorna samma rätt och skyldighet att gå genomgå
en fullständig hälsoundersökning i de övre tonåren?
Jag tänker förstås på den undersökning som pojkarna
genomgår vid mönstringen.
De undersökningstillfällena skulle kunna använ-
das mycket effektivt genom exempelvis en riktad
hälso- och friskvårdsundervisning och information
och vara en del i en heltäckande handlingsplan för att
komma till rätta med våra välfärdssjukdomar.