Herr talman! Vänsterpartiet har hela tio reserva-
tioner till det här betänkandet. Det ska inte ses som
att vi är emot den förda kulturpolitiken, utan det ska
ses som att vi har väldigt många idéer och tankar om
hur kulturpolitiken faktiskt kan bli ännu bättre.
Vänsterpartiet strävar efter en kulturpolitik som
ger människor möjligheter att lära och uppleva och att
få del av nya kunskaper, färdigheter och känslor på
jämlika villkor. Vi strävar efter en kultur som berikar
och vidgar livet, som ger möjlighet att till andra för-
medla sådant som man vill säga eller uttrycka.
Kulturpolitiken har ju kommit en bra bit på väg i
de här strävandena.
Det har skett stora förändringar de senaste 20-30
åren vad gäller kulturklyftorna. De har minskat när
det gäller sådant som att skriva själv, att gå på bibli-
otek, att gå på konsert, att spela musikinstrument, att
läsa böcker och gå på teater.
Jag är övertygad om att den infrastruktur som
byggdes upp på grundval av 1974 års kulturpolitik
har minskat kulturklyftorna, och att En bok för alla,
Kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek, bibliotekslag
och kulturskola avsevärt har bidragit till de minskade
klasskillnaderna inom kulturområdet.
Jag är helt övertygad om att ytterligare nedskär-
ningar i dessa delar mycket snabbt skulle förändra
människors möjlighet till aktivt deltagande i sam-
hällsprocessen.
Kulturpolitiken är viktig, inte minst för deltagande
och demokrati.
Utgående från det av riksdagen antagna kulturpo-
litiska målen vill vi i Vänsterpartiet därför söka nya
vägar att komma till rätta med de orättvisor och den
ojämlikhet som alltjämt råder, och stävja den nylibe-
rala våg som vill slå sönder det som byggts upp och
till större del låta marknaden, dvs. enskilda männi-
skors köpkraft vara avgörande för vem som ska ha
tillgång till kulturen och inte minst vem som ska ha
nytta av kulturen.
Vänsterpartiet ser därför att det är det offentligas
huvudansvar att stödja kulturlivet på ett sådant sätt att
det inte ska bli beroende av vare sig sponsorer eller
reklamintäkter. Bristen på offentliga medel har ju
tvingat kulturskaparna att söka andra finansierings-
lösningar i dag. Enligt vår mening ska kulturlivet vara
en obunden kraft i samhället. Den ska främja kulturell
mångfald, motverka kommersialismens negativa
verkningar och ges rejäla möjligheter att värna ytt-
randefriheten. Därför är det viktigt med ett stort of-
fentligt stöd.
I våra motioner i betänkandet föreslår vi en sam-
ordning av de olika budgetområdena så att kulturen
äntligen kan ges möjlighet att genomsyra samtliga
samhällssektorer.
Vi vill ha en utredning som ser över penningan-
slagens väg genom Kultursverige för att se vilka
förbättringar som här kan göras. Vi begär också en
analys av hur stor del av kulturmedlen som kommer
kvinnor respektive män till del.
Vi föreställer oss att det är lämpligt att uppdraget
läggs ut på oberoende forskare. Vi utvecklar detta
närmare i reservation 1.
Herr talman! Hur stor del av de statliga kulturre-
surserna kommer kvinnor respektive män till del?
Hur mycket får de kvinnliga kulturutövarna jämfört
med de manliga?
Kulturen är ett intressant område härvidlag efter-
som kvinnornas ställning inom kulturen är väldigt
stark. Vi känner till att den typiska teaterbesökaren är
en välutbildad kvinna inom storstadsregionen, medan
den typiska ickebesökaren är en manlig lågutbildad
äldre person bosatt på landsbygden eller en mindre
ort. Vi vet inte så mycket mer, men ungefär så ser det
ut.
Att människan har tillgång till kultur har betydelse
för hennes möjligheter och förmåga att utnyttja sina
demokratiska fri- och rättigheter, då i första hand sin
yttrandefrihet. Det vet vi. Det framgår också av det
första kulturpolitiska målet. Med tanke på det är det
motsägelsefullt att det är kvinnorna som mest utnytt-
jar våra kulturinstitutioner, medan det är männen som
hörs och syns mest i samhället.
Är det så att kvinnorna har en så stor eftersläpning
att ta igen att bristen på jämställdhet skulle vara ännu
större om inte kvinnorna med kulturen som hjälpme-
del skaffade sig starkare självkänsla och bättre red-
skap för att göra sina röster hörda? Eller är det så att
kvinnorna i första hand använder de kulturella färdig-
heterna till annat än att vända sig mot resten av sam-
hället?
Som alla vet är det fler män än kvinnor som har
chefsbefattningar också inom kulturlivet. Det finns
visserligen många kulturpolitiker som är kvinnor,
men dessa har sällan mycket att säga till om i förhål-
lande till dem som har makten över finanserna. Det är
ju som bekant män.
Mot den här bakgrunden anser Vänsterpartiet att
kulturrådet bör göra en kartläggning av kulturlivet ur
ett könsmaktsperspektiv. Dessutom anser vi att en
parlamentarisk kommitté ska tillsättas för att ta reda
på vad de rådande förhållandena inom kultursektorn
betyder för kvinnors möjligheter och förmåga att
utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter.
Bifall till reservation 24.