Herr talman! Hemlandet är det land där man får
sin mänskliga värdighet. Ungefär så uttryckte sig
författaren och konstnären Eino Hanski. När han kom
till Sverige efter sina svåra uppväxt- och krigsår i
Sovjetunionen så fann han att man här respekterade
honom som en människa. Han fick sin värdighet. Han
fick sitt hemland. Han var en stor författare och tän-
kare som, efter att det sista decenniet av sitt liv mest
ägnat sig åt skulptur, dessvärre hastigt gick bort för
lite mer än ett och ett halvt år sedan.
Den förste han mötte på svensk mark var en av
våra soldater. Han gav Eino vänlighet, han gav ho-
nom värme. Han lade ned sitt gevär på marken och
svepte in den stackars flyktingpojken i sin soldatpäls.
Hur det såg ut kan man se på den modell till minnes-
märke över den svenske soldaten i fredens och
mänsklighetens tjänst som Eino Hanski gjorde och
tänkte sig i fullskala uppsatt på den strand dit den
armada av båtar i vilken han och många andra krigs-
flyktingar var med nådde vårt land. Strax före sin död
hade han besök i sin ateljé av statsministern, som
uttalade sitt gillande över idén och modellen.
I Korea, Kashmir, Libanon, Kongo, Bosnien, Ko-
sovo, på Cypern och på många andra ställen har un-
der 1900-talet svenska soldater hjälpt till, skyddat och
räddat svårt drabbade. En del har fått sätta livet till i
fredens och humanitetens tjänst.
Runt våra kuster, både till lands och till sjöss och i
luften, skyddade under två världskrig under det förra
seklet svenska soldater vårt land, och många av dem
gjorde storartade insatser när flyktingar kom till Sve-
rige. Deras namn står inte på minnesplattor. Över
dem finns inga äreminnen resta, men det är det vi
borde göra. Ett minnesmärke av det slag som Eino
Hanski föreslog, hans eller ett i samma anda, är den
namnlöse svenske soldaten värd.
Detta är inte en konstfråga, vilket den har be-
handlats som förut, men det är i djupaste mening en
kulturfråga. Ett land som vårt måste ha råd att hedra
dem som skyddat vår frihet, vårt oberoende, vår kul-
tur och våra värderingar om mänsklighet och interna-
tionell solidaritet.
Herr talman! Jag står denna gång som ensam re-
servant bakom reservation 11 när det gäller det nu
presenterade förslaget. Med tanke på hur många det
är från olika partier som säger att detta är en mycket
väsentlig fråga förvånar det mig. Om jag hade utsik-
ten att få en majoritet med mig, skulle jag självfallet
yrkat bifall. Jag gör inte det nu, men inget hindrar ju
att andra talare från andra partier gör det. En av de
socialdemokratiska kollegorna, som skulle ha deltagit
i debatten i dag och har talat för förslaget, har dess-
värre måst åka på annat uppdrag.
Herr talman! Det ser inte ut att ha gått i år heller,
men jag är övertygad om att vi inom en inte alltför
avlägsen framtid ändå får se detta minnesmärke -
med eller utan riksdagens medverkan.