Herr talman! Oscar Wilde har sagt så här: För
närvarande ser folk dimman, inte därför att den finns
där utan därför att poeter och målare har lärt dem
effektens gåtfulla skönhet. Dimman har kanske legat
över London i sekler. Själv är jag böjd att tro det.
Men ingen såg den och därför visste vi inget om den.
Den fanns inte förrän konsten uppfann den.
Jag tycker att det är tänkvärda ord som det passar
att inleda kulturutskottets debatt om kulturfrågor
med.
Den här gången är det ett antal motioner i väldigt
olika ämnen som vi ska behandla. Alla har avstyrkts
av en majoritet i utskottet, men majoriteten består inte
alltid av samma partier. Vi kristdemokrater har ställt
oss bakom betänkandets majoritetstext utom när det
gäller två frågor som jag återkommer till.
Är kultur något som går att sammanfatta i en riks-
dagsdebatt? Styrs kulturen av det vi beslutar här? Ja,
till en viss del måste vi konstatera att det är så. Lag-
stiftningen påverkar förstås de olika verksamheternas
utformning. Även ganska små förskjutningar på en
anslagspost kan få stor betydelse för den verksamhet
som gynnas eller drabbas. Därför betonar vi i betän-
kandet att utvärderingen av om de statliga stöden
utnyttjas och fördelas på bästa sätt har hög prioritet.
Det skulle också behövas mer omfattande kulturpoli-
tiskt motiverad forskning så att vi fick ännu säkrare
underlag för våra beslut.
Herr talman! Olika konstformer och kulturutövare
kommer alltid att finnas, oavsett stöd ifrån staten eller
andra aktörer. Med det tycker vissa att man ska låta
sig nöja. Men i ett samhälle som vårt vore det för-
ödande. Alla som inser kulturens kraft och förutsätt-
ning för ett gott liv måste också ta på sig ett ansvar
för att kulturarbetarna får acceptabla arbetsvillkor.
Vi som politiker kan inte undandra oss ansvaret
och bara förvänta oss ett rikt kulturutbud därför att
drivkraften hos enskilda personer är så stark. Vårt
uppdrag är att stödja kulturens olika former, och det
måste vi göra utan att försöka styra den. Den konst-
närliga friheten är en förutsättning för ett livskraftigt
kulturliv. Det innebär inte att kulturen och det konst-
närliga skapandet är problemfritt eller att de står över
regler och ansvar. Vad som är god smak kan inte
läggas fast av någon statlig nämnd. Men konstnärer,
precis som andra människor, har ett ansvar för det de
skapar.
Det stöd samhället sammantaget ger måste ha som
mål att det ska finnas ett levande kulturliv i hela lan-
det. Det är ganska självklart. Genom att bygga upp
kulturinstitutioner på olika platser har staten under de
senaste årtiondena säkerställt en kulturell infrastruk-
tur som stöd för verksamheter lokalt och regionalt.
Det har varit en viktig insats. Statens stöd för att
upprätthålla en vital och långsiktig verksamhet måste
fortsätta.
Men samhället utgörs ju som bekant av mer än
staten. Det kulturella ansvaret ligger inte enbart på
den offentliga sektorn. I dag finns det ett stort intresse
från näringslivets sida att stödja kulturell verksamhet,
men som reglerna för sponsring är utformade är den
möjligheten begränsad. Det tycker jag är olyckligt
eftersom jag, till skillnad från t.ex. Vänsterpartiet och
vår nuvarande kulturminister, tror att ett långsiktigt
samarbete mellan näringslivet och kulturinstitutioner-
na är positivt och kan ge vidgade möjligheter både i
form av bättre finanser och ny publik. Kulturspons-
ring är inget som ska komma till stånd därför att den
offentliga sektorns stöd sviktar. Offentligt stöd och
sponsring är helt enkelt två olika finansieringskällor.
Sponsring kompletterar det offentliga stödet men
ersätter det inte. Den tillkommer genom ett avtal
mellan två parter som båda har nytta av.
För några veckor sedan behandlade skatteutskottet
frågan om sponsring och kom glädjande nog överens.
Därför kunde riksdagen besluta att ge regeringen i
uppdrag att återkomma med ett förslag till förändrade
och förenklade regler när det gäller företagens av-
dragsrätt för sponsring. Det här är en förändring som
vi har arbetat länge för. Jag är glad å kulturens vägnar
att den nu är på gång.
Att vi ser många fördelar med sponsring innebär
inte att vi inte också ser riskerna. Sponsring får aldrig
gå ut över eller styra kulturinstitutionernas verksam-
het. Därför anser vi att alla kulturinstitutioner bör
sätta upp etiska riktlinjer för sin sponsringsverksam-
het och också bidra till att det förs en aktiv debatt om
kultursponsringens effekter. På det sättet skapas
medvetenhet om såväl möjligheter som risker, och det
är nödvändigt om kultursponsringen ska öka. Vi har
förvånande nog inte fått stöd för det här förslaget i
utskottet, och därför yrkar jag bifall till reservation 9
under punkt 10.
Herr talman! Ofta handlar våra debatter här om
situationen för professionella skådespelare, dansare,
musiker och andra konstnärer, och det är inte mer än
rätt. I en senare debatt i dag kommer ersättningar och
bidrag till konstnärer att behandlas. Men en stor och
viktig kulturverksamhet sker också ideellt och på
amatörnivå. Amatörer kan självfallet inte ersätta
professionella konstutövare med lång skolning, men
amatörkulturen och den professionella konstutöv-
ningen befruktar varandra. Därför anser jag att den
nationella kulturpolitiken måste se till helheten och
även stödja amatörkulturen. En stor del av amatör-
kulturen sker visserligen under folkbildningens tak,
och under år 2000 genomförde studieförbunden
210 676 kulturprogram. Det är ju en fantastisk siffra.
Men amatörkulturen har också egna organisationer
som utför ett viktigt arbete. Samarbetet mellan ama-
törkulturens egna organisationer och studieförbunden
behöver utvecklas. Jag vet att det pågår en dialog
mellan dem som förhoppningsvis leder till positiva
resultat. Kristdemokraterna anser att Amatörkulturens
samrådsgrupp, AX, bör få ett ökat direkt statligt stöd.
Vi har anslagit pengar för det i vårt budgetalternativ.
Därför har vi också ett särskilt yttrande om det i det
här betänkandet.