Fru talman! Vi kristdemokrater har några reserva-
tioner vid det här betänkandet, och jag yrkar bifall till
reservation 1 under punkt 3. Jag står förstås också
bakom de andra, men för tids vinnande inskränker vi
oss till detta yrkande.
Detta avsnitt handlar om ekonomisk brottslighet,
och jag ska göra några randanmärkningar kring detta.
Jag ska inledningsvis göra några allmänna reflexio-
ner.
I regeringens skrivelse om den ekonomiska
brottsligheten och i lägesrapporten går man lite grann
in på utvecklingen av den här typen av brottslighet.
Man noterar att statistiken rent av indikerar en
minskning men att det säkerligen finns stora mörker-
tal. Ovissheten omkring det här fenomenet i vårt
samhälle är stor.
Detta kan man hålla med om. Det ligger i sakens
natur när det gäller svartverksamhet som bedrivs i det
fördolda att man inte vet mycket om den. Jag tror
dock att vi som arbetar praktiskt med de här frågorna
inte har någon som helst känsla av att den här typen
av brottslighet minskar, snarare tvärtom. Fortfarande
är det så att rättsväsendet inte hänger riktigt med i
svängarna.
Jag noterar att man här anför att i stort sett all
upptäckt av sådan här brottslighet är hänförlig till
anmälan från skattemyndigheter och konkursförvalta-
re. Jag tycker att det är ett bekymmer att vi i Sverige
är så hänvisade till anmälningar. Jag skulle gärna se
att Ekobrottsmyndigheten eller till denna knutna
andra aktörer på egen hand aktiverade sig för att
uppdaga oegentligheter och inte bara väntar på att det
ska komma in anmälningar. En större aktivitet ute på
fältet skulle vara önskvärd.
Jag tycker rent allmänt att regeringen lämnar en
bra redovisning. Jag tror att utvecklingen i det stora
hela är på väg åt rätt håll. Regeringen ser mycket
allvarligt på denna brottslighet, men jag vill lägga in
en liten varning för att det möjligen finns en benä-
genhet att fånga in enklare skatte- och bokförings-
brott men inte riktigt kommer åt de stora och kvalifi-
cerade härvorna, även om några sådana ändå är före-
mål för domstolsprövning. Jag tror att det finns en
risk för att man fångar in alltför enkla företeelser. Jag
vill bara göra det allmänna påpekandet.
Jag ska inte gå in så mycket mer på
Ekobrottsmyndighetens bekymmer med att komma i
gång. Verksamheten har ändå i någon mening blivit
sjösatt, och vi får ge myndigheten en chans.
Sedan till reservationerna. Det är bra skrivningar
från utskottet i det stora hela. Det är en egendomlig-
het att Ekobrottsmyndigheten inte har tillgång till
kriminalunderrättelseregistret. Det är helt bisarrt om
man tänker sig att man skapar en spetskompetens för
att beivra den allvarligaste brottsligheten och den
sedan inte automatiskt skulle ha tillgång till ett av de
viktigaste verktygen för sin verksamhet. Det är inte
bra. Jag tror inte heller att utskottet tycker det. Rege-
ringen får inte koppla ihop det med annan lagstiftning
kring sekretess. Det är så besvärligt. Jag ser för mig
att det kommer att ta lång tid. Man skulle kunna ta
detta för sig. Det är en självklarhet att myndigheten
ska ha tillgång till registret.
Man måste kunna jobba operativt från Regerings-
kansliet och ta fram vissa enkla, raka saker och köra
igenom dem i stället för att bunta ihop saker och ting
så att det tar åratal innan det blir någon real ändring.
Det är viktigt att detta blir gjort på en gång.
Reservation 2 handlar om effektivare miljöbrotts-
bekämpning. Det kan kanske irritera Miljöpartiet att
vi har synpunkter på det. Vi har nu fått en särskild
organisation för att hantera miljöbrott. Bekymret är
att rättsväsendet möjligen inte mäktar med alltför
många specialorganisationer. Redan Ekobrottsmyn-
digheten är lite av en provokation. Det har varit en
hel del problem med att sjösätta idén. Det kan jag i
och för sig ha förståelse för. Om man nu börjar med
något liknande även inom andra områden kan det bli
bekymmer.
Nu finns en ansamling av anmälningar. Det lär i
dagsläget finnas 2 570 misstankeanmälningar som
inte är hanterade. Antalet bara ökar och ökar. I sak
händer lite. Det är bekymmersamt, tycker vi och
säkert också alla andra. Vi har hela tiden menat att
miljöbrottsbekämpning skulle ligga inom ramen för
Ekobrottsmyndigheten. Då hade man fångat in speci-
aliteten i det kvalificerade sammanhang där den hör
hemma. Som det nu är blir det ett mischmasch, var-
ken det ena eller det andra. Vi har ännu inte släppt
tanken att det skulle ligga inom Ekobrottsmyndighe-
ten.
Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om inrättan-
de av en europeisk åklagarmyndighet. Vi har motio-
nerat om det och reserverat oss till förmån för det.
Utskottet har på ett övertygande sätt skrivit att det
inte är lätt att sjösätta. Man får se det som en vision
om det ideala tillståndet i Europa, när de olika rätts-
systemen gjuts samman och det börjar fungera. Att
tro att man kan plocka ut en åklagarfunktion och
härja i olika länder där man ska ändra rättsregler är
fullkomligt orealistiskt.
Detta är en vision, en utopi. Vi får respektera den
som sådan. Den är inte särskilt realistiskt förankrad.
Utskottet har argumenterat väl för det.