Fru talman! Ett av det liberala samhällets grund-
läggande uppgifter och skyldigheter är att värna den
enskilde individen mot våld och övergrepp. När det
gäller att ingripa mot våld mot den enskilde får det
inte finnas någon gräns vid hemmets tröskel. Det
ökande antalet anmälningar om fysiskt och sexuellt
våld mot kvinnor är ett misslyckande för oss alla. Att
kvinnor misshandlas kan aldrig ursäktas. Varje civili-
serat samhälle måste dra en absolut gräns och göra
allt för att beivra sådana brott.
Det är därför en viktig dag när riksdagen i dag åter
formulerar kvinnofrid som en huvuduppgift för sam-
hället och oss alla som medmänniskor. Det gjorde
Birger Jarl redan för 750 år sedan. Det tycks lika
nödvändigt i dag, fem år sedan Bengt Westerberg
tillsatte Kvinnovåldskommissionen och tre år sedan
slutbetänkandet.
Dagens debatt kommer naturligen att kretsa kring
de frågor - analys och förslag - där våra bedömningar
om det rätta ändå skiljer oss åt. Men det får inte dölja
det faktum att de beslut riksdagen i dag fattar i allt
väsentligt är viktiga steg mot den kvinnofrid som
borde vara en av vårt samhälles grundpelare. Det är
en skam och fullständigt oacceptabelt att så många
kvinnor i Sverige i dag skall behöva gå omkring och
känna ångest och rädsla för fysiskt eller sexuellt våld
från okända och alldeles för ofta kända män.
Fru talman! Helt oacceptabelt är det när samhället
inte kan skydda en kvinna som utsatts för våld - ofta
upprepat under lång tid - från nya övergrepp från
gärningsmannens sida, när denne ofta flera gånger
fällts för brotten. Här måste presumtionen om risk för
upprepat våld väga väldigt tungt till fördel för den
utsatta kvinnan.
Så sent som i förrgår medgav justitieministern här
i kammaren, som svar på en interpellation från mig
med anledning av ett fall där en kvinna som utsatts för
en mycket allvarlig våldtäkt inte informerades om att
gärningsmannen avvikit, att lagen har luckor som
måste täppas till. Jag välkomnar det beskedet.
Till det mest stötande hör de fall där män som be-
lagts med besöksförbud ändå lyckas öveträda detta
och utsätta kvinnan för fortsatt ångest och våld - i en
del fall med dödlig utgång. Detta är oacceptabelt. Det
är i sig stötande, men tyvärr nödvändigt för att skydda
den utsatta kvinnan, att tvingas göra ingrepp i hennes
integritet och rörelsefrihet. Men just därför kan inte
heller allvarliga ingrepp i gärningsmannens integritet
uteslutas, när hans handlande visar att fortsatta över-
grepp är förhållandevis sannolika.
Prövningen av frågan om användning av elektro-
nisk fotboja måste ske skyndsamt. I det samman-
hanget bör också prövas, när någon form av kommu-
narrest i yttersta fall kan anses försvarbar. Här ställs
frågan om en utsatt kvinnas självklara rätt till säkerhet
mot rörelsefriheten för en fälld gärningsman som visat
att det finns anledning att befara att brottets upprepas.
Fru talman! Jag välkomnar det ökade stödet till
landets kvinnojourer. Det är synnerligen angeläget,
inte minst mot bakgrund av det sviktande stöd som
många av dem drabbats av ute i kommunerna under
senare års besparingar. Det är besparingar som bara
kostar i längden - kostar alldeles väldigt mycket för
de drabbade kvinnorna och deras nära men också
alldeles väldigt mycket för det samhälle som miss-
lyckats med att skydda dem från våld.
Jag gör det alldeles oavsett att jag känner mig
mycket främmande för den ideologiska retorik som
Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige,
ROKS, givit uttryck för i debatten under senare år.
Det arbete som kvinnliga medsystrar inom ramen för
landets kvinnojourer gör för utsatta kvinnor är ovär-
derligt. Det har jag sett många bevis på.
Jag välkomnar likaså att regeringen nu också avi-
serar ett stöd till landets mansjourer. De är betydligt
färre och kämpar fortfarande med mycket större svå-
righeter att lokalt väcka förståelse för sin verksamhet
till stöd för utsatta män - egentligen lika självklar som
stödet till utsatta kvinnor. Det inser också många som
arbetar inom kvinnojourerna. Inte minst i relationskri-
ser drabbas många både män och kvinnor hårt och
behöver stöd. Det har inget att göra med eventuell
ansvarsfördelning vad gäller den uppkomna krisen.
Det är riktigt - och det är inte minst landets man-
sjourer och krishanteringscentrum för män väl med-
vetna om - att det i många fall finns ett samband
mellan deras verksamhet och frågan om fysiskt och
sexuellt våld mot kvinnor. Landets mansjourer har
därför mycket värdefull erfarenhet att bidra med i
arbetet mot kvinnovåld - för samhället att ta vara på.
Men det är ett tecken på att vi har en bra bit kvar
till jämställdhet också för män att se stödet till man-
sjourerna enbart som ett bidrag till kampen mot kvin-
novåld. Längst i den vägen går Vänsterpartiet i sin
motion, där man ställer krav på att mansjourerna
"offentligt visar att de tar avstånd från det våld som
riktas mot kvinnor och barn."
Det är en insinuation som är alldeles oerhörd och
som skulle kunna ses som ett utslag av den råaste
sexism. Jag vill inte tro att det är avsikten. Landets
mansjourer förtjänar samhällets stöd för sitt arbete på
egna meriter - precis som landets kvinnojourer. Vi
har inte råd att vara utan dem. Delar statsrådet Mes-
sing min uppfattning?
Fru talman! Kärlek kan knappast köpas för peng-
ar. Prostitution eller köp av sexuella tjänster har där-
för mycket sällan med kärlek att göra. Men det har
många andra, kulturellt mer accepterade, former av
tillfälliga sexuella förbindelser inte heller. Och de är
inte heller alltid baserade på jämlika förhållanden,
frånvaro av tvång eller rent egenintresse.
Få frågor är fortfarande så tabubelagda som de
som har att göra med människors sexuella relationer. I
grunden bör ett liberalt samhälle avhålla sig från att
lägga sig i eller värdera människors sexuella läggning
eller vanor, så länge det rör sig om vuxna människor
och inte är uttryck för övergrepp eller utnyttjande.
Samhällets ingripanden skall ske till stöd för den som
är svag eller utsatt - inte för att främja en viss syn på
sexualitet eller sexuella relationer eller på motiven för
sexuella vanor.
Såväl inom prostitution som inom sexindustrin
exploateras människors utsatta situation ofta av dem
som tjänar pengar på andra människor. Många prosti-
tuerade, de flesta kvinnor, befinner sig i en socialt och
mänskligt utsatt ställning, som gör att deras
"frivilliga" befattning med verksamheten bör ifråga-
sättas. Uppsökande och stödjande verksamhet för att
förhindra att människor dras in i prostitution liksom
för att möjliggöra att de kan dra sig ur den är, som
bl.a. RFSU framhåller, därför angelägen. Det är också
det främsta skälet mot att kriminalisera de prostitue-
rade.
En vanlig föreställning är att de män som köper
sexuella tjänster skulle vara vilka män som helst -
"vanliga män i alla samhällsställningar". Särskilt
upprörande tycks det för många när de framställs som
"vanliga familjefäder med stabila kvinnoförhållan-
den". Det är samma felslut som i fråga om "vanliga
män" som misshandlar, drogmissbrukar etc.
Människor med mänskliga och sociala problem
som förfaller till socialt icke accepterade beteenden
återfinns i alla samhällsställningar och familjesitua-
tioner. Den sexuella nöden är t.ex. inte avskaffad i det
upplysta Sverige. Ofta rör det sig även då om ensam-
ma och utsatta människor, vilket givetvis aldrig ursäk-
tar deras beteende.
Det finns därför ingen anledning att betrakta
många av de män, som köper sexuella tjänster av
prostituerade, på annat sätt än många av de prostitue-
rade - dvs. som människor som också de behöver
stöd och hjälp. Kriminalisering av dem riskerar i stor
utsträckning att bli enbart en moralisk förkastelsedom
över något som många av oss känner obehag eller
rädsla inför - inte ett konstruktivt sätt att hjälpa män-
niskor i en utsatt livssituation.
Det har inte visats att kriminalisering löser några
problem - snarare att en sådan kan försvåra. Utskottet
understryker också att det viktigaste är att "därigenom
markeras samhällets inställning". Jag har en känsla av
att även om vi vore överens om att en kriminalisering
inte hjälpte de prostituerade, skulle behovet av denna
moraliska förkastelsedom för många kännas så stort
att det ändå skulle fälla utslaget.
Det är det som gör att jag och många andra har en
obehaglig känsla av att nypuritanismen fått en pangs-
tart i debatten om kriminalisering av köp av sexuella
tjänster. Moraliska förkastelsedomar över avvikande
beteenden på det sexuella området kommer att resas
på nya områden efter beslutet i den här frågan.
Den internationellt långtgående tolerans som vi
nått i vårt land i synen på homosexuella är inte vun-
nen en gång för alla. Det är inte sexuell läggning eller
sexuellt beteende som samhället skall ta ställning till
- det är skyddet för minderåriga och för dem som
utsätts för övergrepp som skall värnas.
Fru talman! Våld mot kvinnor är inte uttryck för
vare sig mäns natur eller könsroll. De flesta män slår
varken kvinnor eller barn. De väldigt många män som
inte slår är för den skull varken icke-män eller häm-
made i sin manliga natur eller könsroll.
Det är därför beklagligt att regeringen i så hög
grad förfaller till resonemang kring våld mot kvinnor
som uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även
om så mycket som 10 % av männen i Sverige skulle
vara benägna att ta till fysiskt våld mot sin kvinna,
kan det aldrig ses som en förlängning av en "obalans i
maktförhållandet mellan könen". Gör man det, så
antyder man i princip att alla män under några om-
ständigheter skulle vara benägna att använda våld mot
kvinnor.
Problemet är inte mäns förhållande till kvinnor i
allmänhet utan det förhållande till kvinnor som de
män har som brukar våld mot kvinnor. Inte heller här
utgör påståendet att "vanliga män" i alla samhälls-
ställningar utövar våld mot kvinnor något argument
för att det skulle vara ett i grunden manligt förhåll-
ningssätt.
Regeringens argumentation blir extra allvarlig när
man försöker ge den ett vetenskapligt sken. Utan att
på något annat sätt dokumentera sitt påstående skriver
regeringen: "Det är numera väl dokumenterat, både i
forskning och annan litteratur, att det våld som män
riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner
näring ur fördomar och föreställningar om mäns över-
ordning och kvinnors underordning." Vilken forsk-
ning, statsrådet Messing?
Maktrelationerna i samhället är i hög grad avgö-
rande för möjligheterna att förstå bristerna i jäm-
ställdhet, men de är ingen generell förklaring till var-
för enskilda - om än många - män begår fysiskt våld
mot kvinnor. Att hävda detta vore att generellt hävda
att det hör till den manliga naturen eller kulturen att
utöva fysiskt våld mot kvinnor. Det vill inte ens rege-
ringen göra så uttalat, men den hänvisar ändå till "den
manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor".
Vad är det, statsrådet Messing?
Fru talman! I min hemtidning Ljusdals-Posten in-
tervjuades för två veckor sedan eldsjälen bakom den
lokala kvinnojouren Ljusglimten. Under den runt om i
landet tyvärr alltför vanliga rubriken "Dyster utveck-
ling - våldet mot kvinnor ökar, och blir grövre" fick
hon avslutningsvis frågan: "Hur ska man då komma
till rätta med problemet med våldet mot kvinnorna?"
Hennes svar var enkelt: "Det är i regel svaga män som
slår sin kvinna."
Det är ett svar som vi säkert skulle få av många
kvinnliga lärare och kanske också elever när det gäller
den kränkande behandling de möter dagligdags runt
om i våra skolor. Det är en förklaring som inte gör
vare sig det fysiska eller det sexuella våldet mot kvin-
nor eller annan kränkande behandling mindre allvar-
ligt i något enda avseende, men kanske gör det att det
blir något lättare att hitta vägar att minska det. Det är
viktiga steg mot kvinnofrid också i praktiken.
Fru talman! Jag noterar att jag även den här gång-
en misslyckas med att få en debatt och att få svar på
mina frågor när vi diskuterar jämställdhet med landets
jämställdhetsminister.
Fru talman! Jag står bakom de flesta av Folkpar-
tiets reservationer i utskottet och yrkar bifall till re-
servation 43 om besöksförbud. Därutöver yrkar jag
bifall till reservation 60 om mer forskning. Jag kom-
mer också att stödja reservation 27 om situationen för
utsatta flickor.