Fru talman! När det gäller import är det regering-
en i det säljande landet som ger licenser. Jag vågar
påstå att det finns många exempel där det säljande
landets regering inte ger licenser för mycket kvalifi-
cerad försvarsmateriel, också i ganska lugna situatio-
ner. I händelse av en krissituation, en rustningsvåg,
finns det risk för att det blir ännu svårare att få licen-
ser för den mest kvalificerade försvarsmaterielen.
Det var detta som gjorde att vi under det kalla kri-
get använde oss av en inhemsk industri och en i långa
stycken inhemsk industriell utveckling. I dagens
situation, innan de här regelverken är undertecknade
- framför allt sexnationsavtalet och förhoppningsvis
även ett motsvarande avtal med Förenta staterna -
kan vi följaktligen inte vara säkra på att kunna im-
portera det som vi mest kan behöva, det mest kvalifi-
cerade, och särskilt inte i ett krisläge. Just därför att vi
vill förändra vår försvarsindustri bör detta gå hand i
hand med det.
Jag vill också nämna att den exportregim som vi
inom sexnationsgruppen har enats om bygger på
gällande regelverk. Det har blivit lättare att komma
fram sedan EU nådde en gemensam ståndpunkt i
form av en code of conduct. Jag vill minnas att det
var sommaren 1998. Den ska på sätt och vis tolka
innebörden av de regelverk som är ganska lika i de
europeiska länderna.
Vi avser icke att göra någon förändring i vårt re-
gelverk, och vi har fört förhandlingarna med utgångs-
punkt att så ej ska behöva ske. Min bedömning är att
det är möjligt att gå fram på det sättet.