Fru talman! Denna fråga har som vi diskuterade i den tidigare debatten granskats från en rad olika perspektiv och av en rad olika aktörer. Polis, åklagare, Justitieombudsmannen och konstitutionsutskottet har sagt sitt. Ändå ställer Vänsterpartiet och Miljöpartiet krav på att ytterligare en nationell utredning, som ska vara oberoende, som det sägs, ska tillsättas.
Jag har lyssnat på debatten både inför denna kammarsession och under debatten här. Då är det två argument som utkristalliseras för en sådan ståndpunkt. Det ena argumentet är att det finns saker som vi inte vet och som behöver redas ut. Det andra argumentet är att ingen ställs till svars för det som har ägt rum.
Det första argumentet är naturligtvis på ett sätt självklart. Jag tror att det i stort sett i alla utredningar finns saker och ting som man inte vet och saker och ting som man inte kan ha fullständig klarhet i. Men frågan är om det är ett argument för att vi ska tillsätta en särskild utredning vid sidan av de etablerade kanaler som faktiskt har utrett denna fråga länge på olika sätt. Skulle en sådan utredning vara bättre på att reda ut de oklarheter som finns? Och är i så fall det rätta sättet att just tillsätta en särskild kommission och en särskild utredning för detta? Om man misstänker att det finns oklarheter, är det i så fall inte bättre att ta upp frågan på nytt, exempelvis i konstitutionsutskottet, polisanmäla det på nytt eller på nytt anmäla det till Justitieombudsmannen för granskning utifrån det perspektiv som Justitieombudsmannen har?
Det andra argumentet handlar om att ingen ställs till svars. Det tycker jag är ett väldigt egendomligt argument. Det som vi har gjort i konstitutionsutskottet under det senaste året handlar väl om att ställa regeringen till svars? Vad har regeringen gjort respektive inte gjort? Och vi har i ett enigt betänkande konstaterat att det finns kritik att framföra mot regeringen på ett antal olika punkter.
Justitieombudsmannen har framfört kritik när det gäller hanteringen av den konkreta avvisningen på Bromma. Polis och åklagare har granskat det utifrån sina utgångspunkter och har då ställt människor till svars. Så visst finns det ett tydligt ansvarsutkrävande här.
Det som jag tror är det underliggande i detta krav på en oberoende nationell utredning handlar egentligen inte om granskningen av detta enskilda fall i sig, utan det handlar om en kritik av att det är svårt att få ett helhetsgrepp när det gäller den här typen av frågor. Det är mer en politisk fråga. Oavsett hur många oberoende granskningskommissioner som det skulle tillsättas så skulle vi ändå inte kunna lösa det problemet. Det är en politisk fråga. Om vi är missnöjda med hur systemet för att hantera denna typ av fråga är uppbyggt får vi skriva motioner. Och regeringen kan se till att det läggs fram propositioner för att åtgärda dessa problem. Men det är inte en fråga för granskning, utan det är en politisk fråga.
Med tanke på Miljöpartiets och Vänsterpartiets kontakter med regeringen har de alla möjligheter att påverka regeringen att ta sådana initiativ. Att tillsätta en särskild granskningskommission för detta är ändå en överloppsgärning.
Jag tror, som sagt, att det är viktigt att poängtera att om det skulle dyka upp nya omständigheter i detta fall finns det alla möjligheter för alla dessa instanser att granska ärendet på nytt. Och självfallet motsätter vi från Folkpartiet oss inte en sådan granskning från konstitutionella utgångspunkter i framtiden.
Jag tycker att det är bra att vi är eniga om att det behövs en internationell utredning. Vi har nämligen haft en ordentlig genomgång av vad som gäller för svenska förhållanden. Vi har gjort vår del i konstitutionsutskottet, och andra instanser har gjort sina delar. Men det saknas en rejäl utvärdering och granskning av sådana saker som inte ligger inom svenska instansers möjlighet att granska.
Det handlar om internationella förhållanden. Där finns det inget etablerat system för granskning som det finns i Sverige via KU, via polis, via åklagare och via Justitieombudsmannen exempelvis, utan där behöver ett separat initiativ tas för att den här granskningen ska komma till stånd.
Det som utskottet i betänkandet tydligt pekar på är att regeringen nu måste försöka ta initiativ och se till att en sådan här internationell utredning kommer till stånd. Detta är avgörande för att vi ska kunna nå klarhet också i de delar som vi inte har kunnat reda ut nationellt. Jag är glad över att vi är eniga om detta och hoppas att regeringen lyckas med denna föresats och att det sedan kan återrapporteras till konstitutionsutskottet och riksdagen.