Fru talman! Det är positivt när vi kan diskutera
frågor där vi står varandra ganska nära och förstår
problematiken, och det tycker jag ändå att vi gör här.
Men jag skulle ändå vilja skicka med ett budskap
snarast till försvarsministern om att man bör tänka ett
varv till när det gäller det yttersta ansvaret. Jag tycker
att länsstyrelserna med den kapacitet som de har och
med de huvudpersoner som landshövdingarna utgör -
landshövdingen gick ju också i det här fallet in i frå-
gan - pekas ut som ansvariga så att ingen människa
kommer till skada. Jag tror att det är viktigt av två
skäl. Då kan man nämligen värdera litet mer om man
skall köpa insatser från militären - ja, det kanske man
skall göra, precis som skedde i det här fallet - eller
om man kan göra något annat. I det här fallet ström-
made det ju till människor från olika håll i landet som
inte kände terrängen. Det var hemvärnet som erbjöd
sig att hjälpa till där ute. Ingen annan brydde sig.
Bland skoterklubbar som kände terrängen var det
ingen som brydde sig.
Jag tror att länsstyrelsen skulle kunna hantera en
sådan här situation på ett bra sätt. Jag vill inte kritise-
ra kommunen och räddningsledaren, för de hade fullt
upp med uppgifter. Men det är ändå viktigt att man
ytterst från regeringens sida pekar ut en viss person
som ansvarig.
Sedan vore det bra om vi kanske tillsammans kun-
de följa utvecklingen av den här frågan. Jag har tagit
upp frågan just för att det är några månader sedan
händelsen ägde rum. Men jag tycker inte att det får
stanna vid det. Vi har ju en ellag som är ganska ny.
Därför finns det skäl att återigen se om det finns vägar
att gå. Företagarna där uppe var litet irriterade därför
att ett stenkast från deras fabriker och verksamheter
lyste lampan, men de hade ingen kraft till sina företag.
Man kanske måste påminna nätföretaget om att de
skall börja i rätt ände.