Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret.
Elavbrott i samband med snöfall är inte någon en-
gångsföreteelse i Sverige. Man kan vara litet smårolig
och säga att det är två norrlänningar som debatterar
eftersom det är en norrländsk fråga. Men så är inte
fallet. Exempelvis 1993 var såväl Norrbotten som
Småland rejält drabbade. Det förekommer var helst i
landet man befinner sig.
Situationen vid Höga kusten var mycket allvarlig.
Jag vill påminna om att skolor och daghem fick
stänga. Äldre människor hade problem med matför-
sörjning och värme. Vad hade exempelvis hänt om
kylan slagit till första eller andra natten då det var
avbrott? 20-25 graders kyla i januari är inte så ovan-
ligt i vårt land.
ÖCB och länsstyrelsens försvarsenhet påpekar
samstämmigt att det inte är reglerat någonstans vem
som har det yttersta ansvaret. Näringsministern hänvi-
sar till räddningstjänstlagen. Där står att skyldigheten
för stat eller kommun att göra en räddningsinsats
föreligger endast om det med hänsyn till bohovet av
ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kost-
naden för insatsen och omständigheterna i övrigt är
påkallat att stat eller kommun svarar för insatsen. Det
kan låta bra, och det kan låta mindre bra när man
börjar närmare analysera texten. Det står vidare i 34 §
att en statlig eller kommunal myndighet skall med
personal och egendom delta i en räddningsinsats på
anmodan av räddningsledaren. En sådan skyldighet
föreligger dock endast om myndigheten har lämpliga
resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar
myndighetens vanliga verksamhet.
Då blir det naturligtvis en diskussion om det på-
verkar verksamheten eller vad det är för bekymmer
som finns. Om räddningsledaren exempelvis i Kram-
fors kommun hade vetat att räkningen skulle hamna
på 500 000 kr, hade han då vågat fatta ett sådant be-
slut? Rimligen borde, tycker jag, länsstyrelsen eller
landshövdingen åläggas att fatta detta beslut. Så är
inte fallet nu. Det finns inte reglerat. Genom goda
relationer, som vi ofta har uppe i norr, löstes proble-
met. Om relationerna saknas kan resultatet bli för-
skräckande. Av räddningslagen framgår också att
insatser hos småföretagen inte kan göras för detta är
knappast räddningstjänst.
Min fråga är: Är regeringen beredd att se över frå-
gan om vem som har det yttersta ansvaret? Det skall
inte behöva spillas människoliv innan vi bestämmer
oss för att den myndigheten eller den personen skall
fatta beslutet och ingen annan. Jag skall inte exakt gå
in på vad ÖCB beskrev det som.
Det var elva företag vid Höga kusten som drabba-
des väldigt hårt. Det var bagerier, kablagetillverkning,
butiker, bensinstationer, skotillverkning m.m. som
fick avbryta sin verksamhet. I butikerna gick man med
ficklampor för att kunna förse människor med förnö-
denheter.
Det här har kostat väldigt stora pengar. Jag tror
nästan att det var en lapsus eller ett förbiseende, för
att uttrycka mig försiktigt, att man inte reflekterade
över att småföretag, framför allt i glesbygden där man
har sådant här nät, borde ha omfattats av ellagen. Min
fråga är om inte regeringen ändå bör överväga den
frågan, inte bara följa utvecklingen utan snarast över-
väga frågan litet mer handfast. Man har råkat illa ut.
Det var mycket besvärande också i Småland och i
Norrbotten.