Herr talman! God morgon, övriga!
I dag ska vi debattera ett stort område. Det handlar om stöd till personer med funktionshinder. Precis som i tidigare debatter som jag varit med i handlar mycket om LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
LSS är en viktig rättighetslagstiftning. Den innebär en frihetsreform för många. Lagen har revolutionerat vardagen, i positiv bemärkelse, för människor med funktionshinder. Men tillämpningen av lagen har också kantats av brister och utmaningar. Framför allt såg vi redan 2006 och 2009 ett antal prejudicerande domar som har lett till att rättstillämpningen ändrats.
Herr talman! Debatten har stundtals varit ganska tuff under det senaste året. Jag vill därför i denna kammare understryka att regeringen och det socialdemokratiska partiet värnar om LSS-reformen. Vi står bakom intentionerna i denna.
Jag vill citera det beslut som togs av partikongressen förra veckan: "Samhället ska ge stöd till de individer som behöver det mest. Intentionerna bakom LSS-lagstiftningen ska gälla. För många personer med en funktionsnedsättning betyder rätten till assistans och andra insatser inom LSS att de kan leva ett självständigt liv. Diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning ska upphöra. Tillgängligheten ska förbättras. Att jobba och vara förälder ska vara möjligt även för den som har barn med funktionsnedsättning."
För att vardagen ska fungera är det mycket annat än enbart LSS som spelar roll. Ibland låter det som att LSS är det enda stödet samhället kan erbjuda. LSS ger som sagt självklart ett grundstöd för att man ska få en funktionell vardag. Men när det gäller hela vårt socialpolitiska arbetssätt tror jag att vi måste titta mycket mer på universella lösningar. För att vi ska få till varaktiga och hållbara lösningar måste det finnas ett mycket bättre samarbete mellan exempelvis arbetsmarknaden, skolan, omsorgen och hälso och sjukvården. I dag hamnar många med funktionsvariationer i kläm eller i stuprör inom olika verksamheter.
Det är glädjande att regeringen nu arbetar med just den linjen, att införa generella lösningar och ge decentraliserade beslut ute i verksamheterna. Arbetsförmedlingen genomgår till exempel en ganska stor omstrukturering. Man får jobba mycket mer med helhetslösningar, mycket mer med det lokala samhället och har ett mycket större mandat. Sådana åtgärder kommer såklart att förbättra även för människor med funktionshinder.
Regeringen har också tillfört och kommer att tillföra mycket resurser inom välfärden och stärker utbildningsmöjligheterna. Det gynnar alla, även gruppen med funktionshinder. Bland annat lönebidrag höjs också, för att göra det lättare att få jobb.
Att leva med en funktionsnedsättning innebär utmaningar i livet och för anhöriga. Det som blivit bättre de senaste åren är tillgängligheten till medier. Användbarheten inom kollektivtrafiken har ökat. Även utbildningsnivån har ökat till viss del.
I ett tioårsperspektiv kan vi dock tyvärr se att som grupp har personer med funktionsnedsättning generellt sett sämre levnadsvillkor och sämre möjlighet att delta i samhällslivet än övriga befolkningen. Kvinnor har generellt sett sämre levnadsvillkor. Utbildningsnivån är lägre, trots att den har blivit bättre. När det gäller möjligheter till jobb är 63 procent av personer med funktionsnedsättning yrkesarbetande. Det ska jämföras med 84 procent av den övriga befolkningen. Även de ekonomiska förutsättningarna är sämre.
Visserligen är valfrihet och enskilda insatser viktiga, men det löser långt ifrån alla utmaningar. Vi måste se mer av det generella än det individuella.
Funktionshinderspolitiken baseras bland annat på FN-konventionen och på mänskliga rättigheter. Vi ska ha ett samhälle där alla har möjlighet till delaktighet, precis som vi här i kammaren har.
Herr talman! Eftersom de flesta motionerna handlar om LSS tänker jag fokusera på det i resterande del av mitt anförande.
Målet med de tio insatserna enligt LSS ska vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkor och fulla delaktighet i samhällslivet. Av Försäkringskassans rapport framgår det att ca 16 000 personer har statlig assistansersättning för närvarande. Den siffran har varit mer eller mindre konstant under tio år.
De senaste tio åren har kostnaderna för assistansersättningen ökat med 1,3 miljarder per år. Det förklaras i huvudsak av ett ökat antal timmar. Totalt kostar LSS-reformen ca 30 miljarder kronor årligen.
Precis som Emma Henriksson hänvisade till ser vi dock en förändring under 2016. Det jag kan utläsa av Försäkringskassans rapport är att man förra året såg en minskning av assistensmottagare på 3 procent. Man ser också en timutveckling som verkar minska. De övriga siffrorna har jag tyvärr inte kunnat ta del av.
Enligt Försäkringskassan beror kostnadsökningen på framväxten av normering och rättspraxis sedan 2006. Det har ingenting att göra med hur regeringen har agerat eller inte. Regeringen har inte ändrat ett kommatecken i lagstiftningen. Det här har varit känt, även under allianstiden. Alltså behöver vi nog, var och en, fundera på och rannsaka oss själva när det gäller vad vi kunde ha gjort eller vad vi ska göra.
Nu pågår en jättestor utredning om hela LSS. Den tillsattes i maj 2006 och ska vara klar senast 2018. Syftet är skapa långsiktigt hållbar utveckling och att få till stånd mer ändamålsenliga insatser för att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället.
Skälen till översynen är bland annat det som har kommit fram, att det brister i insatser, brister i bedömningen, brister i kopplingen mellan daglig verksamhet och möjlighet till jobb och så vidare. Förhoppningsvis kommer många av förslagen till åtgärder som yrkandena pekar på att lösas genom utredningen, om vi blir överens.
Men den här lagstiftningen har varit föremål för prövning ganska många gånger under de senaste tio åren, men tyvärr har åtgärder då inte vidtagits.
Parallellt pågår det också andra utredningar som till exempel Välfärdsutredningen som i någon form kommer att påverka även LSS.
Herr talman! Avslutningsvis har regeringen vidtagit ytterligare åtgärder. Så sent som för några månader sedan ändrade man regleringsbrevet till Försäkringskassan. Man har gett Försäkringskassan och Socialstyrelsen i uppdrag att analysera och även föreslå förändringar till följd av ändrad rättspraxis.
I betänkandet finns det ett tillkännagivande till regeringen under punkt 1 om valfrihet, och jag vill anmäla att vi reserverar oss mot det. I vår skriftliga reservation står det att när det gäller valfrihet i välfärden anser vi det vara värdefullt att individen ska kunna välja utförare. Jag vill understryka att lagen ger i dag fullt stöd för att välja sin egen hjälp. Vi avser inte att ändra på denna rättspraxis. Vi tycker att tillkännagivandet är lite grann ett spel för galleriet.
Jag yrkar bifall till reservationen.
(Applåder)