Herr talman! Det sägs att vi sparar för litet, men här
gäller det ju faktiskt människor som helt oförskyllt
har råkat ut för något. Vi anser att det är en
nationell angelägenhet och inte bara något som
berör oss i de drabbade områdena.
Bertil Danielsson säger sedan att det är en
kostnadsfråga. Jag undrar om inte snålheten bedrar
visheten. Jag talade om en hel del kringkostnader
som man inte räknar in.
Vilken kärnkraftsindustri gäller det? frågar Bertil
Danielsson. Att skicka räkningen till Sovjet skulle
vara ganska meningslöst. Om vi gjorde så, skulle
det kanske kunna komma krav på gottgörelse
mellan olika länder för miljögifter som är
gränsöverskridande. Det skulle bli byråkrati och
administration, som säkert skulle försvåra det
nödvändiga miljösamarbetet inom EU. Det håller
alltså inte.
Naturligtvis menar jag att det är den svenska
kärnkraftsindustrin som skall betala. Där borde
man väl vara intresserad av vad den energikälla som
man håller på med orsakar vid en olycka. Varför
skulle inte den svenska kärnkraftsindustrin vara
med och bidra till den nödvändiga forskningen? Vi
har väl inga garantier för att det inte kan inträffa en
olycka här i Sverige, så gamla och slitna som en del
av reaktorerna verkar vara nu.
Jag vet att staten har dåligt med pengar och
kommunerna har dåligt med pengar. Det är därför
jag lägger fram detta förslag. Jag tycker att det är
helt orimligt att jägarna får betala -- helst skulle de
inte betala någonting, men de kan väl gå in med en
fjärdedel. Kanske kan vi också hitta fler
samarbetspartner. Någon öppning måste det ändå
bli i frågan.