Herr talman! I det här betänkandet avslås min
motion Bo601 som tar upp kostnadsansvaret för
cesiumanalyser i fallvilt, insjöfisk, bär och svamp.
Ett enigt utskott har avstyrkt motionen, och jag
inser att jag inte kan få någon ändring genom att
yrka bifall till motionen.
Motiveringen till avslaget på såväl min som Rolf
Dahlbergs motion är synnerligen kortfattad. Inte
ett ord sägs om mitt förslag om att regeringen bör
överväga om kostnaderna för cesiumanalyser kan
delas mellan olika parter. Jag anser att
kärnkraftsindustrin skall vara en av
kostnadsbärarna. Vad anser bostadsutskottet om
det förslaget?
Ni skriver att Gävle kommun tar ut 150 kr per prov
medan Hudiksvalls kommun bara tar ut 25 kr.
Utskottet delar propositionens bedömning att
dessa kostnader bör kunna bäras av jägarna själv.
Det är en bedömning som jag reagerar starkt emot
när det gäller jägarna i Gävletrakten. Jag skall så
kortfattat som möjligt ta fram litet historik om vad
som tidigare sagts från utskott och ledande
politiker.
När kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade våren
1986 var nedfallet över Sverige en nationell
angelägenhet. Samma höst lämnade staten
ersättning för fällda älgar om cesiumhalten i köttet
översteg 300 becquerel, som då var gränsvärde. Vid
den tiden instämde näringsutskottet i en motion av
John Andersson och skrev att nedfallet hade
medfört stora påfrestningar inte bara för företag
utan även för många enskilda i bl.a. skogslänens
glesbygder. Näringsutskottets skrivning kan inte
bara ha gällt rennäringen. När de talade om
inkomstbortfall måste rimligtvis även provtagning
ha inbegripits.
Börje Hörnlund, som nu ingår i regeringen och
anser att jägarna skall stå för kostnaderna själva,
krävde i en motion att all provtagning som
människor i drabbade områden ansåg nödvändig
borde ske gratis samt att utrustning såväl som
provtagning borde betalas av staten.
I en interpellationsdebatt framhöll dåvarande
miljöministern att den socialdemokratiska
regeringen avsåg att se till att kommunerna skulle
få bästa möjliga utrustning för att kunna hjälpa
människor med information och mätningar.
Herr talman! Min kritik i dag riktar sig inte bara till
den borgerliga regeringen. År 1988 höll jag mitt
första anförande här i kammaren. Det handlade
just om kostnadsansvaret för dem som drabbats av
Tjernobylolyckan. Redan efter två år hade det
nationella engagemanget och löftena brunnit och
försvunnit. Cesiumeländet som vi får leva med i
oöverskådlig tid betraktas som ett särintresse. Vem
kommer att tro på några löften om Sverige hemsöks
av nedfall vid nästa olycka?
Statliga medel har mig veterligt inte getts till
provtagning på insjöfisk, bär, svamp, rådjur och
småvilt. Totalt 137 600 kr utbetalts i ersättning till
några yrkesfiskare. Några ersättningar till
fiskevårdsföreningar och liknande organisationer
har inte utgått, trots att de lider stora skador på
grund av minskad fiskekortsförsäljning.
Redan 1987 blev det tvärslut med statliga bidrag
även för analyser av älgkött. Skälet angavs vara att
cesiumhalten i älgens föda sjunkit snabbt. Det är
möjligt att man handlade i god tro. Men nu vet vi
genom forskning att beslutet fattades på felaktiga
grunder. År 1992 kom en forskningsrapport om en
undersökning som pågått i fem år. Den visade att
strålningen från Tjernobyl är borta från åkern men
kvar i skogen.
Trots att det är bevisat att beslutet 1987 fattades på
felaktiga grunder och att rådjur, älgar och harar
innehåller högre halter cesium i år än när olyckan
inträffade anser utskottet att jägarna i
Gävletrakten skall betala 150 kr per prov. Tycker ni
att det är rimligt att en jägare i t.ex. Österfärnebo,
som skjuter en hare och ett rådjur, själv skall betala
300 kr för att få besked om köttet är radioaktivt
avfall som skall kasseras eller möjligen bli
hundmat?
Ni vet lika bra som jag att jakten i Sverige inte bara
är för överklassen som det är i många andra länder.
Det känns i både hjärtat och plånboken när
gränsvärdet 1 500 becquerel överskrids. Det är
långt ifrån gratis att jaga. Jägarna har ett tryck på
sig från samhället att skjuta av för att minska
skador på skog och gröda, trafikolyckor med vilt
inblandat, förhindra epidemier och undernäring på
grund av att det finns för många individer av ett
visst djurslag m.m.
Det var just viltvården som Sverige fick mycket
beröm för i EU-förhandlingarna. Tänk er in i vilka
kringkostnader det blir för samhället när allt fler
jägare bevisligen slutar jaga för att de inte vill
skjuta cesiumvilt och stå för analyskostnaderna!
Jag skulle vilja rapportera från Gävlepolisen
angående viltolyckorna. På grund av de milda
vintrarna har rådjursstammen ökat. Viltolyckor
med rådjur har ökat markant speciellt på
Bönanvägen, Furuviksvägen och vägarna på
Norrlandet. Varje dag får polisen anmälningar om
två--tre rådjursolyckor. Älgolyckorna med person-
och fordonsskador har också ökat. Hararna
rapporteras inte in, men alla vet att även smådjur
gör att bilförare instinktivt väjer och att olyckan
kan vara framme. Lägg därtill ökade betesskador
på grödor och skog.
Det finns hopp om att arbetet med den unika
älgpärmen som sammanställs i Gävle, och som jag
skriver om i motionen, kan fullföljas.
Det finns ett guldkorn i utskottets motionssvar. Det
är det som skrevs vid sittande bord under
justeringen, nämligen att utskottet delar
motionärernas oro för verkningarna av det
radioaktiva nedfallet och förutsätter att frågan vid
en eventuell prövning mellan olika
forskningsprojekt ges hög prioritet. Cesium 137 har
inte en halveringstid på 30 år som man trott. Det är
bara forskning som kan komma fram till det
resultatet.
När det gäller huvudfrågan om vem som har
kostnadsansvaret är meningarna delade. Gävle
kommun, som 1986--1991 lade ut 1 146 000 kronor
och sedan skrev till regeringen, anser att ansvaret
är statens. I slutet av interpellationsdebatten den 18
november 1993 säger jordbruksminister Karl Erik
Olsson att det rör sig om en så ringa kostnad att
ansvaret kan bäras på den kommunala sidan.
Man kan ju fråga sig vems åsikter regeringen och
utskottet delar när de instämmer i att enskilda som
drabbas skall betala upp emot 150 kr för prov samt
bilkostnader och tid, som också är pengar.
Proverna skall in innan köttet ruttnar och när
labbet är öppet. De flesta jägarna bor inte i Gävle
stad. Jag har redan sagt vad
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund ansåg om
detta när han tillhörde oppositionen.
Denna fråga är inte ur världen i år eller nästa år,
och ingenting tyder på att halterna minskar. Fler
kommuner kan i detta kärva ekonomiska läge säga
som man säger i Gävle: Nu får staten ta sitt ansvar.
Ja, vad säger utskottet om mitt förslag att alla
utpekade -- staten, kommunen, jägarna och
kärnkraftsindustrin -- delar på kostnaderna? Är det
så att ni vidhåller att den som lämnar in bär, svamp
eller kött ensam skall betala, då vill jag veta hur ni
har kommit fram till den ståndpunkten.
Herr talman! Rolf Dahlberg och jag avser att
återkomma i frågan. Jag har inget yrkande, men jag
förväntar mig svar på mina frågor.