Fru talman! Jag får först tacka för svaret.
För att börja där näringsministern slutade, är det ju
så att det riktas bojkotthot mot svenska skogs- och
pappersprodukter från en rad länder där miljöorgani-
sationer har observerat hur illa vi sköter naturvården i
svensk skog.
Ser man till andelen hotade växt- och djurarter i
de svenska skogarna så är andelen ungefär lika hög
som i de tropiska regnskogarna, omräknat i procent.
Om man tittar på hur mycket vi har avsatt i form av
nationalparker och reservat ser man att vi ligger
mycket lågt: 5 promille av den produktiva skogsarea-
len nedanför skogsodlingsgränsen är ingen upplyftan-
de hög siffra. I länder som vi ofta kritiserar, t.ex. de
tropiska länderna med sina tropiska regnskogar, ligger
man ibland på 10-20 % skyddad areal av den pro-
duktiva skogsarealen.
Det är inte underligt att bl.a. Malaysia, som minis-
tern nämnde, har kritiserat Sverige mycket hårt för vår
attityd i internationella sammanhang. Man tycker inte
att Sverige har grund för denna och att vi inte har
sopat rent framför egen dörr. Det finns alltså mycket
starka skäl även näringspolitiskt att göra någonting åt
det här.
Den här interpellationen gäller särskilt biotop-
skyddslagen, som är en ganska ny lagstiftning. Vad
som här har visat sig är att den lagstiftningen inte
fungerar. Lagen ger inget generellt skydd åt de hotade
växt- och djurarterna och de hotade biotoper dessa
finns i. Ändå är maximigränsen i Skogsstyrelsens
anvisningar satt till 5 hektar - det är alltså väldigt små
områden det handlar om egentligen.
Det har visat sig att skogsvårdsstyrelserna måste
ut och markera ut området, de måste föra en förhand-
ling med markägaren om ersättning - dvs. precis
samma omständliga byråkratiska procedur som när
man bildar naturreservat. Följaktligen har många
skogsvårdsstyrelser föredragit naturreservatsinstitutet,
som ju är mycket väl etablerat och fungerar bra som
sådant.
Men det gör ju att pengarna inte räcker; 20 miljo-
ner för ett år räcker inte långt i de här sammanhangen.
Det gör också att man inte hinner.
Man behöver inte vänta med en utvärdering i flera
år för att inse detta. Det har hållits ett antal konferen-
ser under vintern där det här har kommit fram.
Skogsvårdsstyrelserna ute i länen har där rapporterat
just detta att man kanske inte har kunnat avsätta nå-
gonting utan sparar alla pengar man får sig tilldelade
för att kanske klara en fläck urskog - resten ger man
upp.
I mitt eget län, Västernorrlands län, har
skogsvårdsstyrelsen pekat på att man bara har pengar
till kanske 10 % av de biotoper man hittills upptäckt
borde skyddas genom biotopskyddet, alltså under fem
hektar. Resterande 90 % får man lämna därhän.
Problemet här är att när skogen huggs ned för-
svinner urskogen i praktiken för alltid. Att förhala det
här innebär alltså att man faktiskt accepterar en bestå-
ende utarmning av svensk natur.
Den här biotoplagstiftningen var ju från början
tänkt att vara generell; man skulle i lagen tala om
vilka biotoper som skulle skyddas. De få kvarvarande
urskogsområdena - det handlar om några få procent
av landets yta - de kvarvarande hassellundarna, de
kvarvarande mycket värdefulla våtmarkerna osv.
skulle skyddas generellt. Man skulle slippa den
krångliga, dyrbara metoden att gå ut och pricka av
precis vartenda område.
Men det här urholkades under resans gång, inte
minst genom att markintressenterna inte vill släppa till
marken utan vill ha fullständig ekonomisk ersättning.
Man vill ha den här omständliga proceduren, väl
medveten om att då blir det inte mycket av det hela.
Det här har också, konstigt nog, drivits av Skogs-
styrelsen, som ju har en litet märklig roll i samman-
hanget. Ministern säger i sitt svar att Skogsstyrelsen
inte anser att det behövs mer pengar till biotopskyd-
det. Det stämmer inte alls med de uppgifter jag har
fått in genom att ringa runt till skogsvårdsstyrelserna
runt om i landet. Det stämmer inte alls med vad Na-
turskyddsföreningen har fått fram genom att göra en
parallell undersökning. Det stämmer inte heller med
uttalanden i medier som jag refererar till bl.a. i inter-
pellationen.
Detta vittnar om att Skogsstyrelsen håller på med
någonting som man måste sätta mycket stora fråge-
tecken kring. Frågan är om man inte från departemen-
tets sida borde göra en självständig undersökning.
Frågan är också om inte Skogsstyrelsen håller på att
diskvalificera sig själv som naturvårdare.
Tanken att Skogsstyrelsen skulle gå över från att
vara en organisation för att få fram mera virke till att
mer ägna sig åt naturvård verkar slå snett. Här har
man visat att man inte tar vara på de inventeringar
som har gjorts och att man inte klarar av dessa frågor.
Frågan är väl om inte det här borde läggas under
Naturvårdsverket där det egentligen hör hemma i
stället för att ligga kvar på Skogsstyrelsen. Därmed
kan man också ifrågasätta om det behövs en skogssty-
relse centralt. Likväl kan man ifrågasätta om
Skogsvårdsstyrelserna behövs, om de inte kan läggas
in i länsstyrelserna, eftersom skogsvården i första
hand handlar om naturvård.
Det här är frågor som regeringen måste ha en po-
litik för. Som jag ser det saknas det politik på det här
området för närvarande. Man låter det bara rulla på,
och då försvinner de oersättliga urskogarna. Därmed
utarmas naturen i strid med riksdagsbeslut och inter-
nationella konventioner.
Min enkla fråga till ministern är: Vad tänker rege-
ringen egentligen göra åt det här, vilken slags politik
tänker man ha?