Fru talman! Nu har inte jag skrivit den där motio-
nen. Det kan hända att det kanske låter motsägelse-
fullt. Men visst finns det ett litet sammanhang i alla
fall. Det finns män som misshandlar sina barn som
också misshandlar sina kvinnor.
En sak som jag vill säga är att jag inte skäms för
att vara man. Jag har ingen som helst känsla för, och
jag associerar mig inte med, män som våldför sig på
eller slår sina damer. Jag tar avstånd från det. Där-
emot kan jag inte som man skämmas för detta efter-
som jag aldrig har gjort det själv och förhoppningsvis
aldrig kommer att göra det.
Det blir litet fel när vi män uttrycker oss på ett
visst sätt. Jag delar många gånger Lennart Rohdins
uppfattning i det här. Men jag tycker inte att vi skall
känna någon skamkänsla för att vi är män. Om vi på
ett klart och tydligt sätt, som Lennart Rohdin har sagt,
går ut och visar att vi inte kan acceptera det här i
samhället, tror jag faktiskt också att vi kan vara fö-
rebilder för andra.
Jag tror att det är bra om många som nu i valrörel-
sen kommer ut och träffar ungdomar på skolor och
högskolor tar upp de här frågorna. Det är inte alla
gånger man vill diskutera det här. Det finns andra som
skall försöka sätta dagordningen. Men jag tror faktiskt
att vi män på ett klarare och tydligare sätt skall ta upp
de här diskussionerna och tala med dem som är unga i
dag. Det var ju också Rose-Marie Frebran inne på.
Vilken förebild har de här pojkarna, framför allt de
unga, som slår sina kvinnor? Vilken förebild har de?
Kan inte vi män gå ut och tala om vad som är
manligt? Manligt är att inte bruka våld över huvud
taget - men framför allt inte mot kvinnor. Det är
manligt. Ser man något sådant på gator och torg skall
man gå emellan. Det är manligt.