Herr talman! Jag delar i allt väsentligt det som Cecilia Widegren och Lars Tysklind har sagt hittills. Det är bra synpunkter. Detta är en skrivelse och ett betänkande som behandlar allt och inget, från stort till smått.
Det är jättesvårt att hantera ett sådant här betänkande med alla de här sakerna i relation till att de stora, viktiga frågorna beslutas om i EU. Det är det som styr ramarna och huvudinriktningen för svenskt fiske. Frustrationen i den här situationen möter vi ofta i samråden inför EU-nämnden som vi har i utskottet med statssekreterare eller när vi pratar med ministern. Då märker vi hur regeringen våndas och vi med den över hur man ska komma till rätta med de uppenbara problem som finns på fiskets område med överfiske och med att fiskeresursen är överutnyttjad.
Å ena sidan kämpar vi, för det här är ju oftast ett gemensamt tag i EU, för att få till kvoter som är hållbara och för att få till utskrotningsregler som fungerar. Jan-Olof Larsson, som väl är den mest kunnige på fiskeområdet i riksdagen, och jag har pratat många gånger om att så länge det inte finns vettiga regler och ersättningar som konsekvent och långsiktigt kan minska fiskeflottan till den nivå som bestånden tål så blir det hela tiden en massa brott mot de regler som sätts upp och kvoter som överskrids.
Mitt i detta, som vi tycker är besvärligt på det teoretiska planet, finns de svenska fiskarna. De ser politiker som är ganska storordiga och som vill komma till rätta med problemen med överfisket, de utsatta bestånden och så vidare. Sedan blir det ingenting av det. När EU väl beslutar om sina kvoter så är det andra stora fiskenationer som har sista ordet. Sedan fortsätter det som vanligt. Fiskarna får leva med något slags utanförskap och utsatthet. De känner en jättestor frustration, för de upplever att det är sanktioner, nya regler och kontroller i stället för en grupp som har en utsatt och ekonomiskt svår situation. De känner att de inte har något inflytande och att regelbördan ständigt blir större och kostsammare - vilket också Nutek har visat. De ser att deras röst inte hörs i tillräcklig omfattning när nya initiativ tas om lokalisering av vindkraft och sådana saker.
Jag skulle vilja se ett mer formaliserat samrådsorgan mellan svensk fiskenäring, myndigheten och den politiska nivån som kunde bli en konstruktiv mötesplats där man tillsammans kom vidare.
Jag har redan varit inne på kapaciteten och kvoterna. Det står i skrivelsen att regeringen ska utarbeta en plan för hur den vetenskapliga bedömningen ska kunna förbättras. Det skulle vara intressant att veta lite mer om hur det ser ut och hur långt man har kommit. Det är också en frustration som många känner; man är inte säker på hur pass vederhäftig, konsekvent och välgrundad den vetenskapliga rådgivningen alltid är därför att man får andra signaler om motstridiga bilder.
Överfisket, överkapaciteten och utkasten är de grundläggande orsakerna till att fiskebestånden är så hotade, kan man väl säga. Det har också bidragit till frustrationen hos svenska fiskare. Samtidigt som de är ute och fiskar efter andra arter är de tvungna att kasta dem som har nått kvottaket över bord. För en människa som i generationer tillbaka har levt på och älskat att ta upp fisk, som är ett bra livsmedel, för att sälja vidare till förädling och kanske själv också förädla känns det inte bra att kasta fisken över bord. Det skapar frustration hos många fiskare.
Därför är det bra att försöket med fiskedagar inleds. Jag tycker nog att man kan gå lite fortare fram. Erfarenheter från andra länder skulle kunna ge fakta som gör att man kan införa sådana här system. Det är likadant med individuella överlåtelsebara kvoter. De kan vara ett sätt att på ett kostnadseffektivt vis styra fisket och minska kapaciteten.
Andra viktiga saker som påverkar inte minst det kustnära fisket är jaktfrågorna när det gäller säl och skarv. Jag tycker att skrivelsen är luddig. Det saknas tydliga signaler om att jakt på säl och skarv ska ske, att bestånden ska skattas och att det ska ske efter jaktetiska principer och på bestämda tider. Men jakt ska få ske i stor omfattning för att man ska kunna värna det kustnära fisket. Nu talas det om redskapsutveckling, utredningar om skonsam jakt och sådant.
Man borde våga mjölka lite heliga sjökor när det gäller fiskevårdsområden, handredskapsfisket och finansieringen av fiskevården. Man borde med fortsatt tillgång för fritidsfisket, men kanske med möjlighet att lösa fiskekort, inrätta fler fiskevårdsområden också i de stora sjöarna och efter kusterna.
Vattenbruket är fortfarande ett tövande, tycker jag. Det vore intressant om Jan-Olof kunde utveckla hur regeringen ser på möjligheterna för vattenbruket i Sverige. Vi har ju liknande förutsättningar som andra länder. Om vi kan göra det på ett miljömässigt hållbart sätt så vore det en möjlighet för företagsutveckling och arbetstillfällen vid kusten. Det vore bra med ett program för vattenbrukets utveckling.
Jag går nu över till utbildningsfrågorna. Havsmiljökommissionen föreslog 2003 ett fångstteknologiskt institut. Det bereds fortfarande i Regeringskansliet. Hur ser regeringspartiet på möjligheterna att bygga upp ett sådant institut med en bred kompetens? Vi tar också upp lärlingsfrågor och kvalificerad yrkesutbildning på fiskets områden.
Allra sist tycker jag att det här med spökgarnen är otydligt. Det står att ett program formulerades 2002, men sedan har ministrarna varit samlade i Göteborg och varit bekymrade över spökgarnssituationen. Det är alltså förlorade eller kapade trålar, drivgarn och andra garn. Frågan är: Blir det något tydligt program för fiskares möjligheter att fiska efter spökgarn på tider som de annars ligger still?
Vi har inte mindre än 35 reservationer till betänkandet. Eftersom jag har en viss insikt om att ingen av dem kommer att vinna majoritet så avstår jag denna gång från att yrka bifall till någon.