Herr talman! "Fiskebåt till salu. Säljes billigt vid snabb affär."
"Arbete sökes! Yrkesfiskare söker arbete. Allt av intresse. Kan tillträda omgående."
Dessa båda anslag mötte mig, Jan-Olof Larsson, Göran Persson, några andra politiker och ett stort antal fiskare i Simrishamn på ett möte den 5 juni i år.
Herr talman! Är det möjligt att ha kvar ett svenskt yrkesfiske i framtiden? Jag tycker att frågan i allra högsta grad är berättigad. Den svenske fiskaren är mycket hårt trängd av en stor mängd påbud och paragrafer. Det har inte kunnat undgå någon som lyssnar på den här debatten.
Fiskaren vet ofta inte från den ena dagen till den andra vad som gäller. Det är fiskestopp, nya förbud, fler blanketter och mera byråkrati, och de kommer med jämna och ojämna mellanrum. Ibland vet man inte på fredagen om man får fiska på måndagen. Det kommer ständigt nya bestämmelser, kontroller och restriktioner, och det är jättesvårt att planera sin dagliga verksamhet.
Det är sällan eller aldrig någon som tar upp de positiva insatser som faktiskt har gjorts. Jag tänker på redskap som selekterar eller på att svenska fiskare i stort sett aldrig fälls för svartfiske. I stället är bilden att den svenske fiskaren är ute och rovfiskar och förstör. Det är tv-program som visar sådant. Det har inte blivit sådan uppmärksamhet kring det senaste tv-programmet där vi fick se vilken resa torsken från Ishavet gör. I stället talar man så illa om Östersjötorsken att den snart inte går att sälja i Sverige längre. Även i fiskelägena kommer skolbarnen med lappar till fröken där det står att de inte får äta torsk. Då får man exportera den, och det gör man också.
För lite mer än ett år sedan presenterade regeringen i samband med Miljöpartiet en kustfiskeproposition. I den skriver man att syftet är "att stärka och utveckla kust- och insjöfisket". Det är vackert, men jag vill påstå att nuvarande politik är något av det motsatta.
Vid mötet i Simrishamn hade arrangörerna fäst upp ett antal lappar på en anslagstavla, och jag kommer nu att kommentera dessa och säga något om det som står på dem.
Lapp nr 1 hade texten "Minskat antal fiskedagar".
I vintras träffade jag en fiskare därhemma. Han sade: I dag, då det är is och kallt, kan jag inte fiska. Till sommaren, när det är vackert väder och priserna på fisk till färskvarumarknaden är hyfsade, får jag inte fiska. I år finns det inte heller någon 200-kilosregel. Fiskarnas spontana utrop fångar upp den frustration som finns i stora delar av fiskarkåren.
Lapp nr 2 hade texten "Anmälningsplikt".
Nu gäller visserligen en tvåtimmarsregel, men från början - jag hoppas att alla här i kammaren vet om det - var regeln att man skulle anmäla sina fångster fyra timmar innan man landade, trots att många båtar bara har en halvtimmes gång för att man ska kunna vittja näten.
I min egen hemmahamn Hörvik uttryckte sig en fiskare så här: Fyra timmar innan? Då sitter jag ju fortfarande hemma och äter frukost!
I ett verkligt fall från östra Blekinge fick en båt faktiskt ligga och vänta i hamnahålet, som vi kallar det därhemma, i en och en halv timme för att det skulle ta fyra timmar. Så jobbar alltså de svenska kustnära fiskarna ibland. Det är orimligt! Ingen annan yrkesgrupp hade ställt upp på detta.
Lapp nr 3 hade texten "Speciella landningshamnar".
Med tre veckors framförhållning, förra våren, togs ett drastiskt beslut om att minska antalet landningshamnar där man fick landa torskfångster över 700 kilo. Min egen hemmahamn var en av dem man inte fick landa i. Men vi protesterade, och det hade framgång.
När det blev kostsamt och besvärligt för myndigheterna att utföra sina kontroller är det den enskilde fiskaren som tvingas ändra på sin vardag. Han tvingas ta omvägen över en hamn som inte är hans hemmahamn. Det kostar faktiskt både tid och pengar. Det finns de som är fiskare i femte generationen. Jag tycker det är skamligt att de ska tvingas gå till en annan hamn än sin hemmahamn.
Vem är egentligen myndigheten till för? Så här kan man inte behandla andra grupper i samhället! Jag har tidigare alltid, lite naivt kanske, trott att myndigheten var till för att tjäna människorna och inte tvärtom. Men så är det inte när det gäller fisket. Där tycks det vara myndighetens bästa som gäller. Har man dålig ekonomi så lägger man över det på fiskaren. Jag kan inte acceptera den här behandlingen av den svenska yrkesfiskarkåren!
Lapp nr 4 hade texten "Krav på pingers", och på lapp nr 5 stod det "Drivgarn förbjuds".
De flesta fiskare och andra initierade har ingen som helst förståelse för detta beslut. I de delar där man ska förbjuda drivgarn i laxfiske har en samstämmig fiskarkår väldigt länge sagt att det i stort sett inte finns några tumlare alls. Visst, någon enstaka kanske förirrar sig dit, men det finns inga naturliga tumlare där. Det har inte funnits på ett halvt århundrade. De sista bestånden försvann med isvintrarna på 1940-talet. Det har jag vetat under hela min uppväxt. Jag är uppvuxen vid Östersjön och bor där nu också. Dessutom saknas det vetenskapliga bevis för att det skulle kunna finnas tumlare där.
Förslaget är obegripligt för väldigt många. Jag anser att drivgarnsförbudet faktiskt är en form av yrkesförbud. Man förbjuder folk att utöva sin näring, och man har inte tänkt ge dem någon kompensation för det. Man löser inte ens in garnen. Jag säger inte att det är Sveriges fel, men jordbruksministern har i en interpellationsdebatt sagt att hon tycker att det här är bra. Och om man inte driver frågorna får man ett sådant beslut.
Herr talman! Vi har inte en fiskepolitik i Sverige som jag är nöjd med. Men det kan bli en förändring den 17 september.