Herr talman! När vi satt utanför kammaren och väntade på vår tur såg vi ett gäng med löpare som sprang förbi nedanför Riksdagshuset. För en kort stund tänkte jag att det skulle kunna vara trevligt att en vacker vårkväll som denna inte vara i kammaren utan vara hemma i skogen och springa. Men det var förstås en syndig tanke som jag snabbt slog ifrån mig. Men jag tror ändå att vi är många som finner mycket glädje i skogen, oavsett om vi springer, promenerar, plockar bär eller gör någonting annat.
Dessa sociala värden som skogen rymmer har ibland hamnat lite i skymundan i den svenska skogspolitiken till förmån för sådant som kan mätas och räknas, till exempel avverkningsvolymer och hotade arter. Men dessa sociala värden är inte mindre viktiga för det. Vi behöver bli bättre på att värna dem. Vi behöver bli bättre på att värna de tätortsnära skogarna. Vi behöver bli bättre på att värna den skog som kanske finns utanför knuten hos dem som kanske inte bor i en tätort. Om den skogen ska huggas ned kanske de vill ha någonting att säga till om. Man kanske kan undvika några konflikter i alla fall om man kan tala med varandra och lyssna på varandra.
Skogens sociala värden nämns inte uttryckligen bland de två mål som vi i dag har i skogsvårdslagen som är Miljö och Produktion. Miljömålet och produktionsmålet ska formellt vara jämställda, men i praktiken har det blivit en kraftig slagsida åt produktionen. För produktionsmålet går det bra. Träden växer så det knakar. Men för miljömålet går det sämre. Naturvårdsverket bedömer att vi missar miljömålet för skogen precis som vi missar 13 andra av de 16 miljömålen med den politik som förs i dag.
Den storskaliga omvandlingen av myllrande naturskogar till enformiga plantageskogar har gått hårt åt den biologiska mångfalden. Var tionde skogslevande art i Sverige är i dag rödlistad. Denna utarmning av skogen är inte bara tråkig för konstiga lavars vänner, utan det är också ett problem för skogen när den blir mindre robust inför de förändringar som vi står inför. En fattig och utarmad skog är mer sårbar för stormar, för insektsangrepp och inte minst för de klimatförändringar som vi vet att vi står inför. En mångfald av arter däremot är den försäkring som vi behöver för att skogen även i fortsättningen ska kunna ge oss timmer, kolinlagring och andra viktiga ekosystemtjänster.
För att vända utarmningen av den biologiska mångfalden i skogen behöver vi både lämna de sista naturskogarna i fred och öka miljöhänsynen i den brukade skogen. Den intensifieringsväg som regeringen har slagit in på med kvävegödsling, kemiska bekämpningsmedel och så vidare tror jag är fel väg att gå. Men jag tror att vi då också måste bli bättre på att hushålla med den begränsade resurs som skogsråvaran utgör.
Till viss del ser vi nu hur efterfrågan på vissa pappersprodukter minskar, inte minst i och med utvecklingen av surfplattor. Samtidigt ser vi en mycket spännande utveckling där råvara från skogen kan ersätta fossiloljebaserade produkter, inte bara när det gäller bränsle utan också till exempel i kemiindustrin.
Dessutom kan trä ersätta utsläppsintensiva material som metall och betong i byggnader. Detta är mycket spännande saker. Men då gäller det att vi håller tungan rätt i mun. Vi kan inte förlita oss på att marknaden automatiskt ska styra skogen dit där den gör mest nytta. Många av skogens värden, inte minst värdet då skogen står kvar, saknar prislapp, och miljökostnaderna för de produkter som skogen skulle kunna ersätta speglas inte alltid fullt ut i priset.
Då kan vi behöva ekonomiska styrmedel om vi vill att skogen ska användas så att den ger mest nytta för samhället som helhet. Dessa styrmedel kan handla om att påverka hur skogen används, eller snarare kanske korrigera de snedvridningar som finns i dag. Men de kan också handla om att minska trycket på skogsråvaran totalt. Då måste man såklart också kombinera det med andra styrmedel så att vi inte får en utveckling där vi ersätter dessa skogsbaserade produkter med fossilbaserade. Men det måste finnas en helhet.
Däremot tror jag inte att det är så många som blir ledsna om vi skulle få något färre reklamblad eller lite mindre pappershögar på vårt skrivbord. Kunde de fixa det skulle jag bli glad.
Men miljö och produktion behöver faktiskt inte alltid vara motsatser - inte heller sociala värden. Hyggesfritt skogsbruk kan vara ett sätt att kombinera de två, eller rättare sagt de tre målen. I hyggesfritt skogsbruk kalhugger man inte - man trakthugger inte ens - utan man plockar lite åt gången så att man alltid behåller ett skogstäcke även om man glesar ut det. På lämpliga ställen kan det vara en mycket bra metod. En hyggesfri skog erbjuder visserligen inte samma livsmiljöer som ren naturskog, men den erbjuder åtminstone en större variation än en konventionellt brukad skog. Arter som kan ha svårt att överleva hyggesfasen i trakthyggesbruket får större chanser att klara sig i en hyggesfritt brukad skog. Dessutom slipper man den stora klimatpåverkan som själva hygget innebär, då stora mängder kol som varit lagrade i skogen släpps ut i atmosfären.
Samtidigt menar forskare i Sverige och Finland att hyggesfria metoder, klokt utformade, rent av kan vara mer lönsamma än konventionellt trakthyggesbruk. Det är förstås goda nyheter för den enskilda småskogsbrukaren. Dessutom kan det innebära en jämnare intäktsström och en trevligare miljö för den som inte bara äger skog någon annanstans utan faktiskt bor och vistas i den skog man äger. Då är dessa sociala värden många gånger nog så viktiga som de krasst ekonomiska.
Den svenska skogspolitiken är nästan helt uppbyggd kring det dominerande trakthyggesbruket. Det har gjort att många skogsbrukare som har velat bruka sin skog hyggesfritt har mött en uppförsbacke, och ibland har det till och med gått så långt att de har blivit dragna inför domstol. Detta är inte rimligt.
Det måste bli tydligt att det är lagligt att bruka sin skog med ansvarsfulla och rationella hyggesfria metoder. Det är också bra om rådgivningen utvecklas för att bättre stödja en utveckling mot mer hyggesfritt hos de skogsbrukare som så önskar.
Herr talman! En del av oss satt i går och funderade på vad vi ska göra med miljömålet om skogen i Miljömålsberedningen. Vi vred och vände på paragrafer och klurade på alla detaljer. Jag tror inte att det är bra att vi i dag går in på alla dessa detaljer, utan här måste vi ha respekt för Miljömålsberedningens arbete.
Men jag tror och hoppas ändå att vi i Miljömålsberedningen ska kunna komma ett steg framåt och kunna komma närmare att uppnå målet Levande skogar som i dag känns mycket långt borta. Jag ska därför inte ge mig in på några stora detaljer.
Men jag vill unna mig en liten detalj. Det handlar om frågan om talerätten för miljöorganisationer. Vi ser att miljöorganisationerna kan vara en viktig vakthund och bidra med stor sakkunskap i miljöfrågor. Därför har miljöorganisationer talerätt enligt miljöbalken, och därför har vi skrivit på Århuskonventionen som ger miljöorganisationer just rätten att överklaga miljöbeslut. Men det gäller inte i skogsvårdslagen. Detta behöver vi göra någonting åt. Därför yrkar jag bifall till reservation 11.
I detta anförande instämde Stina Bergström (MP).