Fru talman! Jag vill börja med att kommentera en sak som förvånar mig. Jag har varit ett enkelt litet kommunalråd i en mindre kommun. Om fyra partier har förhandlat brukar man, åtminstone som jag har fått lära mig, fru talman, ta för vana att försvara den uppgörelse som man har gjort.
När jag lyssnar på talet handlar det mest om vad Miljöpartiet önskar göra, men ända fram till i morse satt Miljöpartiet faktiskt i en regering. De sitter kvar i regeringen, och det är regeringens politik som jag i någon mening försöker opponera mot. Det blir väldigt svårt, fru talman, att å ena sidan opponera mot regeringens politik och å andra sidan opponera mot Miljöpartiets önskepolitik. Det blir svårt att förhålla sig till detta, fru talman.
Om vi håller oss till fakta kvarstår det att det som ligger på bordet är underfinansierat. Ja, man ökar med 20 procent, men man stoppar också in en gökunge bestående av höghastighetståg som kostar 165 miljarder. När man stoppar in den gökungen tar man bort resurser, och när man jämför underhållsresurserna ser man att mindre läggs på underhåll på väg och på underhåll på järnväg, vilket resulterar i att vi kommer att få sämre vägar och järnvägar.
Jag vill återkomma till vad jag sa i mitt tal. Jag är väl medveten om att Miljöpartiet kramar järnväg i alla lägen, men järnvägen kommer inte att gå fram till varje rött hus med vita knutar. Järnvägen löser det inte alltid för Dalsland eller inre Norrland. Vi måste ha en satsning på vägar, och därför är jag stolt över att vi kristdemokrater satsar 56 miljarder mer än regeringen på vägar. Detta gör vi genom att säga nej till höghastighetståg.