Fru talman! Vi har att nu behandla regeringens
proposition om en höjning av anläggningsinnehavar-
nas ansvarsbelopp när det gäller atomskador. Försla-
get innebär att ansvarsbeloppet höjs från 1, 2 miljar-
der kronor till 175 miljoner SDR, s.k. särskilda drag-
ningsrätter. Det motsvarar ca 1 925 miljarder svenska
kronor. Anledningen till att man går över till SDR är
att man skall slippa bl. a. valutajusteringar.
Sverige är tillsammans med 13 andra västeurope-
iska stater anslutet till den s.k. Pariskonventionen och
dess tilläggsprotokoll. Det innebär att innehavaren av
en atomanläggning är ansvarig för skador som upp-
kommer i samband med driften av anläggningen obe-
roende av vem som vållat skadan. Ansvaret skall
enligt konventionen vara begränsat till ett visst belopp
för varje olycka och vara täckt av en försäkring eller
annan ekonomisk garanti.
Sverige har tillsammans med elva av Pariskon-
ventionens stater undertecknat den s.k. Brysselkon-
ventionen, vilket medför en civilrättslig reglering av
ersättningen från statsmedel vid stora olyckor.
Detta ersättningssystem verkar i flera led. Det
första steget utgörs av anläggningsinnehavarens an-
svar. Det andra steget innebär att den stat där inneha-
varens anläggning är belägen skall bidra till att täcka
skadorna upp till ett visst belopp. I det tredje steget
skall de stater som är anslutna till tilläggskonventio-
nen, de s.k. Brysselstaterna, därutöver gemensamt
betala efter en särskilt angiven beräkningsgrund.
Därutöver har i atomansvarighetslagen förts in ett
fjärde steg, som innebär ett civilrättsligt ansvar för
svenska staten och som ekonomiskt uppgår till 3 mil-
jarder kronor per olycka. Om detta inte skulle räcka
till för att kunna ersätta uppkomna skador kan ytterli-
gare gottgörelse utgå från staten. Men då måste man
ta upp det i riksdagen för att få en särskild lagstift-
ning. Något belopp är inte fastställt.
Förutom Pariskonventionen finns även en Wien-
konvention. Denna har Sverige inte tillträtt. Det beror
på att det skulle medföra rättstekniska problem. 1988
tillkom då ett protokoll som länkar samman de båda
konventionerna. Detta protokoll har undertecknats av
ett 20-tal stater, däribland de nordiska länderna. Det
innebär att ansvaret enligt den ena konventionen gäl-
ler också till förmån för de skadelidande i stater som
är anslutna till det andra konventionssystemet.
Frågan om omfattningen och utformningen av
statsansvaret för atomskador är redan uppmärksam-
mad inom IAEA, det internationella atomenergiorga-
net. Det finns bl.a. en rekommendation om att IAEA
under första halvåret 1996 skall anordna en konferens
för en revision av Wienkonventionen. Då resultatet av
detta arbete kan få betydelse för svensk del anser
regeringen och även utskottet att det finns skäl att
vänta med att ta ställning till om det behövs ändringar
av det särskilda statsansvaret.
1990 föreslog OECD:s särskilda atomenergiorgan
NEA att de belopp som anläggningsinnehavaren skall
ansvara för skall höjas till minst 150 miljoner SDR,
ca 1,2 miljarder svenska kronor.
I propositionen föreslår regeringen att ansvarsbe-
loppet för anläggningsinnehavarna höjs till ett belopp
motsvarande 175 miljoner SDR. Denna höjning inne-
bär att den ökade kapacitet som finns på försäkrings-
marknaden nu tas i anspråk för en höjning av de an-
svarsbelopp som åvilar en atomanläggningsinnehava-
re.
Med anledning av propositionen har det inlämnats
ett flertal motioner som lett till reservationer till be-
tänkandet.
Förhållandet är för närvarande sådant att Sverige
är, som jag sagt tidigare i mitt inlägg, anslutet till
Pariskonventionen med tilläggsprotokoll. Detta inne-
bär att den som drabbas av en olycka inom kärn-
kraftsindustrin får full ersättning för sina skador.
Svenska staten och anläggningsinnehavaren svarar
gemensamt för skadeståndsanspråk på totalt 3 miljar-
der kronor och svenska staten gemensamt med övriga
Brysselstater upp till 3,3 miljarder. Därutöver medger
atomansvarighetslagen att skadestånd dessutom kan
utgå med belopp som överstiger de i lagen angivna
gränserna i särskilda fall.
Energikommissionen, som arbetar med att komma
med förslag till lösning av hur vi skall komma till
rätta med Sveriges energibehov, har även till uppgift
att uppmärksamma förutsättningarna för en utveckling
av ersättningsansvaret i ett internationellt samman-
hang. Som jag sade tidigare kan arbetet inom IAEA få
betydelse även för svensk del.
Herr talman! Utskottet instämmer i regeringens
bedömning, att man skall avvakta innan några änd-
ringar övervägs beträffande statsanslaget, men anser
att det är angeläget att regeringen tar initiativ till änd-
ring i atomansvarighetslagen så snart det finns ett
tillfredsställande beslutsunderlag.
När det gäller den centrala frågan om skade-
ståndsansvaret vidhåller utskottet sin grundinställning,
att ansvaret för atomskador i första hand skall bäras
av kärnkraftsindustrin.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att regering-
en nu har lagt fram förslag om en höjning av belopps-
gränsen för anläggningsinnehavarens ansvar. Höj-
ningen innebär att ett större ekonomiskt ansvar nu
lyfts över på kärnkraftsindustrin och ligger därmed i
linje med tankegångarna i motionerna. Att helt lägga
över ansvaret på anläggningsinnehavarna är inte för-
enligt med Pariskonventionen, som Sverige är anslutet
till. Därför måste en begränsning av ansvarighetsbe-
loppet bibehållas.
Utskottet anser emellertid att det är angeläget att
regeringen arbetar för att på det internationella planet
ta till vara de möjligheter som finns till förbättringar
av ansvarssystemet vid atomskador.
Utskottet understryker nu liksom i tidigare betän-
kanden vikten av att regeringen noga följer utveck-
lingen på området och så snart förhållandena medger
återkommer med förslag om ett ökat skadestånds-
ansvar för anläggningsinnehavarna.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på samtliga reserva-
tioner.