Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 vid
betänkande 25 från lagutskottet. Jag gör det därför att
detta betänkande handlar om en av de största konstig-
heterna på kärnkraftsområdet. Det är nämligen så, fru
talman, att om en av Barsebäcksreaktorerna skulle
haverera - det är osannolikt men tänkbart - på ett
sådant sätt att en stor olycka i realiteten inträffar, går
den som äger Barsebäcksreaktorn, dvs. Sydkraft, helt
skadeslös ur hela händelseförloppet. Sydkraft har
nämligen en sakförsäkring som uppgår till ungefär 10
miljarder per reaktor. Den gör att Sydkraft får ersätt-
ning för hela sin sak, faktiskt också för kraftbortfall
och mycket annat.
De som bor kring Barsebäck eller över huvud ta-
get de som drabbas av den här olyckan får en spott-
styver att dela på. De skulle tidigare ha kunnat få 1,2
miljarder kronor via försäkringar från kraftföretagen -
försäkringar som kraftföretaget har ålagts att ha för
möjlighet att ge ersättning till tredje man. Det är det
beloppet, fru talman, som nu med regeringens och
även utskottets majoritetsförslag höjs till litet drygt
1,9 miljarder kronor.
Ovanpå detta belopp går staten in med ett stats-
ansvar som höjer den totala ersättningsnivån till en
summa i storleksordningen 3 miljarder kronor.
Allt detta sker genom en undantagslagstiftning i
Sverige, atomansvarighetslagen. Den har en motsva-
righet i det amerikanska systemet vilken kallas Pri-
ce-Anderson Act, tillkommen på 50-talet liksom ato-
mansvarighetslagen för att stötta och gynna kärnkraf-
ten - inte för att vara ömsint om dem som drabbas av
den utan för att göra det möjligt för kärnkraftsindust-
rin att undandra sig stora kostnader och risker.
Det är en uppenbart stötande lagstiftning. Den är
stötande på många sätt. Den är stötande rent mark-
nadsekonomiskt. Den innebär att kärnkraften, liksom
andra energikällor, icke bär alla sina kostnader. Det är
ett av de kraftfullaste ingreppen i en fungerande
marknadsekonomi. Man undandrar dem som skall
bära kostnaderna detta ansvar.
Genom att undantagslagen finns, vilket ger detta
mycket begränsade ersättningsbelopp, finns det också
en undantagsbestämmelse i hemförsäkringen hos alla
de ledamöter som sitter här i kammaren.
Hemförsäkringar i Sverige täcker det mesta här på
jorden. De täcker t.ex. skador vid vattendammras. De
täcker effekter av jordbävningar från, tror jag, 4,5 på
Richterskalan. Men vattendammraset är kanske det
intressantaste, eftersom en energikälla alltså på det
sättet finns med i hemförsäkringen.
Men hemförsäkringen gör undantag för två saker.
Det ena är världskrig, och det andra är kärnkraftso-
lycka. Där ser man, fru talman, vilket sällskap kärn-
kraften befinner sig i. Men man ser också att det på
grund av denna undantagslagstiftning är omöjligt för
gemene man att själv försäkra sig i sin egen hemför-
säkring. Det går inte.
Man har alltså inte ett tillräckligt skydd på grund
av atomansvarighetslagen, och man har ingen möjlig-
het att i sin hemförsäkring försäkra sig emot effekter-
na av en kärnkraftsolycka. Det är det ena som är stö-
tande, fru talman.
Det andra som är stötande är att Sydkraft i mitt
exempel kan äga skogar i Dalarna, fabriksanläggning-
ar i Norrland och fastigheter i Stockholm utan att
tillgångarna dras in i Sydkrafts ersättning till tredje
man. Det enda Sydkraft ställer upp med är den för-
säkring som i förslaget är på litet drygt 1,9 miljarder
kronor. De kringboende får stå för den kostnad som
olyckan har åsamkat omgivningen.
Detta, fru talman, är stötande.
Hela förfarandet är stötande också på ett tredje
sätt - från svensk utgångspunkt. Andra länder har
nämligen en annan och strängare lagstiftning. I Tysk-
land har man en lagstiftning som tvingar företaget att
ställa upp med hela sin förmögenhet om olyckan
skulle vara framme. I Nederländerna har man, liksom
för övrigt i Tyskland, ett högre ansvarsbelopp än det
som föreslås i propositionen och numera också av
utskottet. Ansvarsbeloppet är betydligt högre för
kraftföretaget. Andra länder som inte har skrivit på de
två aktuella konventionerna, som Schweiz och USA,
har också väsentligt strängare lagstiftning.
Lagstiftningen är generellt direkt stötande. Dess-
utom lägger sig Sverige fortfarande, med det aktuella
förslaget, långt under andra länder i Europa.
Det kan vara intressant att notera hur det är i
Tyskland. Det sägs bl.a. i utskottsbetänkandet och i
andra sammanhang att vi enligt konventionerna inte
får lägga ett större ansvar på kraftföretagen än vad vi
nu är på väg att göra. Men Tyskland, som har skrivit
på avtalen, har gjort detta. Tyskland är med i EU.
Tyskland, som det går bra för ekonomiskt, har lagt ett
strängare ansvar på kraftföretagen.
Fru talman! Detta leder till slutsatsen att vi måste
fatta beslut som innebär att kraftföretagen åläggs ett
större ansvar - ett beslut som innebär att kraftföreta-
gen skall ta större delen av ansvaret om en olycka
skulle vara framme.
Fru talman! Det är i själva verket det som står i
förarbetena och i de svenska besluten. Det är kraftfö-
retagen som skall ta huvuddelen av ansvaret.
Man blir litet undrande när man ser materialet.
Om vi är överens om att kraftföretagen skall ta hu-
vuddelen av ansvaret måste vi kunna mäta kostnader-
na. För att kunna utmäta hur stor del kraftföretagen
skall ta måste man rimligen veta hur stort hela ansva-
ret är, dvs. hela kostnaden - hela effekten - av en
olycka. Först därefter kan man ge kraftföretagen hu-
vuddelen av ansvaret.
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till dem från
majoritetens sida som icke vill öka ansvaret för kraft-
företagen. Hur stor har man bedömt att hela kostna-
den - hela effekten - av en olycka är?
Har man gjort bedömningen att kostnaden är un-
gefär 3,8 miljarder kronor och att man kan lägga litet
drygt hälften av den summan på kraftföretagen? Har
man gjort någon annan bedömning? Har man inte
gjort någon bedömning alls?
Om man har bedömt kostnaden till 3,8 miljarder
har man gjort en världsunikt låg bedömning av den
möjliga effekten av en olycka.
Fru talman! Lagstiftningen är stötande. Förslaget
från lagutskottet är orimligt. Jag vidhåller självfallet
mitt yrkande om bifall till reservation 2.