Fru talman! När det gäller relationerna mellan
kollektivtrafik och vägtrafik är det inte alltid antalet
kronor som man satsar på det ena och på det andra
som är det mest avgörande för vilket resultat man får.
Ibland kan man använda ganska litet pengar i kronor
och ören, men det kan ändå ge möjligheter för t.ex.
bussar att komma fram i stadsmiljön och göra kollek-
tivtrafiken betydligt mer attraktiv. På det sättet gäller
det att använda varje krona så effektivt som möjligt
oberoende av om denna krona går till väginvestering-
ar eller till kollektivtrafikinvesteringar. Det är vi sä-
kert egentligen överens om.
När det gäller vägtrafikinvesteringarna har de
mesta pengarna inte planerats att ingå i några nya
vägar, utan det är förbättringar och förbättrade fram-
komstmöjligheter i det befintliga systemet som det
handlar om för att miljön runt dessa leder skall bli
bättre och vettigare. Jag tror att man måste komma
ihåg det.
Sedan tycker jag det är viktigt att man skiljer på
sina roller. Det kan absolut inte vara min roll att ta
strid för att nu göra om överenskommelsen, utan min
roll är att hålla i överenskommelsen så länge Göte-
borgsregionen vill hålla i den. Jag skall inte riva upp
en överenskommelse som visserligen kan anses
vacklande men som jag uppfattar att parterna i Göte-
borgsregionen verkligen är angelägna om att hålla
ihop. Då skall inte jag klampa in som en elefant i en
porslinsfabrik och säga att jag tycker det vore käckt
att göra om alltihop. Den signalen får i så fall komma
från Göteborgspolitikerna själva, och det har den inte
gjort.
Det finns en utbetalningsplan, och det är bara 1996
års pengar som är tillfälligt stoppade. Om man nu inte
vågar starta några nya projekt tror jag det beror på att
man känner osäkerhet parterna emellan i regionen.
Om parterna i regionen i stället kände trygghet sinse-
mellan tror jag att man hade kunnat förskottera de
pengar det handlar om. Nu finns det en osäkerhet,
men jag hoppas att den skall lösa upp sig i slutet av
sommaren.