Herr talman! Det är föga överraskande att den borgerliga sidan i det här fallet lyfter upp äganderätten, att vi inte ska inskränka äganderätten. Men man är väldigt lite mån om den stora andel som ägs av offentliga aktörer. Det sade Eliza Roszkowska Öberg nästan ingenting om. Det var äganderätten för de andra, som äger resten, som vi inte ska inskränka.
Man har inte uteslutit möjligheten till en strukturell separation. Om man i stället gick den vägen måste man självfallet hitta en teknik för att kompensera dem som äger så att de inte går lottlösa ur en sådan affär, eller att man kan fortsätta att vara delaktig - vad vet jag?
Om man bara anför den typen av teknikaliteter, att det inte går att lösa på det här sättet, skulle PTS över huvud taget inte ha diskuterat i de formerna att det var en möjlighet. Det finns ju ändå som en alternativ möjlighet. Det var inte fråga om att behålla det som det är nu eller köra funktionell separation. Det fanns faktiskt som en ytterligare åtgärd man kunde vidta.
Herr talman! Det är väl som i infrastrukturminister Åsa Torstenssons svar den 27 mars 2007 på en interpellation från Börje Vestlund. Statsrådet anför att "på konkurrensutsatta marknader har det statliga ägandet spelat ut sin roll som välståndsskapare". Hon fortsätter med att "staten bara ska äga företag där det finns tydliga motiv till att staten äger dem".
Vi kan alltså konstatera att den borgerliga regeringen inte tycker att det finns några starka argument för att vi gemensamt ska äga viktig samhällsnyttig infrastruktur, utan den är man beredd att sälja ut på den öppna marknaden. I det här fallet går det privata marknadstänket mycket längre än värnandet om en långsiktigt fungerande infrastruktur.
Detta visar sig på område efter område - på järnvägssidan, IT-sidan och så vidare. Jag tycker att det är en beklaglig utveckling, och jag hoppas att man kan dra i handbromsen och besinna sig på den borgerliga sidan innan det är för sent.