Fru talman! Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har lämnat både en gemensam reservation, den som Désirée Liljevall tog upp, och ett särskilt yttrande till dagens betänkande om internationell miljöpolitik. Jag kommer att fokusera i huvudsak på yttrandet.
Utöver det vi är överens med majoritetens ledamöter om vill vi särskilt lyfta fram att Rio + 20 är ett mycket viktigt tillfälle att lyfta fram hållbar utveckling i alla dess dimensioner. Vi talar i vårt yttrande bland annat om ekologiska fotavtryck med grund i att vi alla måste lära oss att leva inom planetens gränser rent miljömässigt. Socialt måste fördelningen av makt och resurser i världen bli mycket mer rättvis, och ekonomin kan, precis som Désirée också sade, vara det verktyg som knyter ihop säcken.
Det är viktigt att vi börjar tala om ekologiska fotavtryck för att synliggöra den globala snedfördelningen av både resurser och miljöutrymme. Vi lyfter också fram frågan om mark och vatten och att Sverige borde vara en stark röst både inom EU och internationellt för att fästa uppmärksamhet på den rådande ojämlika maktsituationen. Den gör till exempel att fattiga länder tvingas till privatiseringar av vatten för att få lån via Världsbanken. Vatten är en mänsklig rättighet.
Det finns också en problematik i frågan om markanvändning med i många fall osäkra ägarförhållanden, förutom att en ökande köttkonsumtion i den rikare delen av världen och uttaget av biobränsle ger ett förändrat tryck på markanvändningen.
Den nödvändiga omställningen till en grön ekonomi kräver ett mer intensivt internationellt samarbete inom forskningen. Den gröna ekonomin måste fyllas med innehåll.
Fru talman! Vi ser positivt på regeringens ambition att sätta ett pris på ekosystemstjänster. Det är bra att vi är överens om vikten av att utveckla ekonomiska styrmedel som rättar till marknadens misslyckanden och integrerar naturkapitalet i de ekonomiska räkenskaperna.
Regeringens vilja att avveckla handelshinder för hållbara produkter är också välkommen. Överlag behöver handelshinder mot u-länderna avvecklas, inte minst inom EU:s jordbrukspolitik. Det behöver dock kompletteras med ett arbete för en rättvis handel där kriterier för miljö och mänskliga rättigheter beaktas.
Vi tycker att det är bra att lyfta fram näringslivets roll och samverkan mellan privat och offentlig sektor, men vi menar att Sverige tydligare bör lyfta fram också civilsamhällets roll både i förhandlingarna och i den fortsatta processen.
Målsättningarna om ansvarsfullt företagande, där såväl miljö som sociala och fackliga frågor ingår, bör kompletteras med bindande regler och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det räcker inte med det frivilliga Corporate Social Responsibility som regeringen är så väldigt förtjust i.
Fru talman! Rio + 20 är ett tillfälle då vi konkret kan börja ta itu med några av de skadliga subventioner som kräver internationella överenskommelser. En typisk sådan subvention är skattebefrielse för flygbränsle.
Många av dagens miljöskadliga subventioner har dessutom negativa fördelningseffekter eftersom de går till förhållandevis mer välbeställda grupper som redan har råd att flyga, köra bil och så vidare. Utfasningen av miljöskadliga subventioner måste ske på ett sådant sätt att den inte försvårar för utsatta grupper att få tillgång till ren energi och möjlighet att förflytta sig.
Principerna bakom grön ekonomi bör också omfatta bevarande och hållbart nyttjande av marina resurser. Världshaven är ett praktexempel på en global fråga som kräver globala lösningar. Sverige bör driva på för en internationell konvention eller motsvarande om hållbar havsförvaltning för att få ett slut på dagens ohållbara plundring av havets resurser.
Jag vill särskilt betona vikten av att skydda Arktis mot exploatering. Jag har i många sammanhang tagit upp det absurda i att företag och länder i dag på grund av klimatförändringarnas påverkan på ismassorna och den stora avsmältningen nu vädrar morgonluft. De får ännu större möjligheter att sko sig genom att använda ännu mer olja för att förstöra klimatet ännu mer och skynda på temperaturhöjningen så att det blir omöjligt för oss människor att leva kvar på den här planeten i framtiden. Världen har inte råd med den plundring av naturresurser som nu sker. Och det är obegripligt att världens ledare, inklusive de svenska, agerar så oansvarigt gentemot både de som lever i dag och kommande generationer.
Fru talman! När vi nu ändå är inne på exploateringen av naturresurser vill jag gå in på nästa fråga. Det handlar om reservation nr 2, som jag också vill yrka bifall till.
Miljöpartiets grundläggande idéer är solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor. En exploatering av Arktis strider mot alla tre.
Trots många konventioner som överenskommits mellan länder är det i princip omöjligt att sätta stopp för ett företag som vill exploatera en fyndighet av vilket slag det vara må och med vilka konsekvenser det än får för miljön och nu levande och kommande generationer.
Bland många urfolk har naturen en mycket speciell plats. Den är bärare av egna rättigheter. I till exempel Ecuador och Bolivia har nyligen konstitutioner antagits där också naturen och miljön ges egna rättigheter - helt i linje med deras urfolks syn på tillvaron och världen.
När rätten till ren miljö diskuteras som en rättighetsfråga hos oss har det i huvudsak handlat om människors rätt att andas ren luft, få tillgång till rent vatten och leva i en icke förorenad miljö i övrigt. Det är ett helt annat synsätt än att utgå från att fisken i vattnet eller grodan, som Désirée talade om, har rätt att inte förgiftas av de kemikalier vi släpper ut från jordbruk och fabriker, att de har rätt att överleva för sin egen skull. Det borde vara en självklarhet, men det har uppenbart aldrig varit det i våra så kallade välutvecklade samhällen. Vi ser inte människan som en del i helheten, en del av planetens varelser och arter, utan vi ser människan som en nyttjare av de resurser som finns där och att vi har rätten att utnyttja alla dessa resurser.
Först nu har det börjat gå upp för oss att vi kanske misshushållar med de resurser som finns och att vi måste vara försiktiga. Men hela systemet är uppbyggt på att det är ekonomi i att exploatera och att människor är beroende av den exploateringen för att kunna leva det liv som vi är vana vid. Därför är det så oerhört svårt att ändra den nuvarande ordningen.
Miljöpartiet hade en gång en valaffisch där det stod "Torsken i Östersjön har ingen rösträtt - men det har du". Och visst är det så att någon i brist på bindande och tillförlitliga internationella miljöskyddsregler måste vara naturens och djurens röstbärare. I väldigt många länder har de gröna tagit den rollen.
Att gå så långt som att ge naturen egna rättigheter låter naturligtvis väldigt flummigt och konstigt i våra öron. Det är främmande för vårt västerländska sätt att tänka på rättigheter, men om vi i stället utgår från urfolkens syn på tillvaron och deras världsbild är det inte längre lika främmande.
Tanken tål att studeras närmare, och vi har därför föreslagit att regeringen ska ta initiativ i FN till att föra en bred dialog mellan folkrättsjurister, urbefolkningar, lagstiftare, lagtolkare, forskarsamhället med flera om begreppet naturens rättigheter i syfte att skapa ett starkare skydd för djur och natur mot människornas glupande aptit att plundra jordens innanmäte och att förstöra livsmiljön för alla arter, inklusive oss själva. Alla regelverk utgår i dag från människans behov, inte från naturens behov för sin egen skull.
Ett sådant regelverk kan i slutänden utmynna i att naturen ges egna rättigheter, som i Bolivia och Ecuador, eller i någon annan form av skydd. Jag tror att det behövs ett omtänk och att utgångspunkten behöver vara naturens behov av skydd mot oss och inte människans behov att kunna nyttja naturen för sina egna behov.
Någon gång måste vi ställa oss frågan med vilken rätt vi sätter oss till doms över alla andra arter på planeten och vilken rätt övriga arter har i förhållande till oss.
Jag yrkar åter bifall till reservationerna 1 och 2.