Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret.
I det här svaret hänvisar statsrådet till utredningen
som lade fram sitt delbetänkande, jag tror att det var i
fredags. Men min fråga gäller fartygsfonder. I direkti-
ven till den här utredningen finns inte fonderna med
alls, så Thomas Östros behöver inte - även om det är
ganska vanligt i den här kammaren - gömma sig bak-
om en utredning som skall komma, utan det går bra
att svara på direkten utan den hänvisningen.
Även om det inte ingår i utredningen har utredaren
gjort uträkningar gällande tonnageskatten som skulle
kunna vara en hjälp vid fartygsförnyelse. Man har
använt en norsk modell, om jag förstår det rätt. Vad
det är frågan om visas något av om man säger att
snittbetalningen av skatt för svenska rederier 1990-
1997 är runt 71 miljoner kronor per år. Tonnageskat-
ten, om man använder den beräkningsmodellen, skulle
enligt utredarens uppgifter och uträkningar ge ungefär
20 miljoner om året.
EU:s nya riktlinjer medger också en övergång till
ett tonnageskattesystem, och många EU-länder har
anammat den möjligheten för att sörja för möjligheten
att skaffa nytt tonnage. Senast kom Finland fram till
att det finns skäl att snarast möjligt försöka placera
finländska rederier i samma utgångsläge som konkur-
renter i Europa.
De förändrade konkurrensförhållandena i vår om-
värld skapar stor oro i den svenska rederinäringen.
Utflaggning har förekommit, och risk för ytterligare
utflaggning föreligger om vi inte spelar med samma
regelbok som man gör i andra länder. Om jag talar för
min valkrets kan vi titta på Donsö, Tjörn och Skaftö-
landet. Det är några områden på västkusten med
gammal fin tradition inom rederinäringen. Då talar jag
inte om stora rederier där avskrivning kan vara en
modell, utan jag talar om medelstora och små rederi-
er.
Västkusten kan inte leva bara i visor och ballader.
De traditionella näringarna måste också finnas i mo-
dern tappning. I dag har vi ett praktiskt taget omöjligt
regelverk när det gäller att skaffa nya fartyg. Det
regelverk vi har stryper långsamt den här viktiga
näringen. I detta fall påminner Sverige litet grand om
soldaten som ensam går åt ett håll medan alla andra i
hans grupp marscherar åt ett annat håll. Den ensamme
soldaten går och talar för sig själv och säger: Jag har
rätt, jag har rätt, jag har rätt. Den svenska modellen,
att vi inte anammar det internationella regelverket och
de konkurrensmöjligheter som det skulle ge, gör att vi
litet grand ser ut som den ensamme soldaten.
Jag undrar då: Är statsrådet beredd att arbeta för
att den svenska rederinäringen skall få samma möjlig-
heter att förnya sitt tonnage som våra medspelare på
den här arenan?