Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansmi-
nistern för svaret. Denna fråga har debatterats här i
kammaren vid ett flertal tillfällen, som finansminis-
tern själv sade. Det visar ju att det är en fråga som
engagerar och att ett antal människor inte är nöjda
med rådande förhållanden.
Syftet med interpellationen är i grunden inte
skattetekniskt, utan den handlar om på vilka sätt vi
kan stötta det så viktiga ideella föreningsarbetet.
Ibland är det bättre att undanröja hinder och göra det
lättare än att ge mer bidrag. Jag vet att finansminis-
tern av egen erfarenhet vet hur mycket arbete för det
gemensammas bästa som läggs ned i ideella före-
ningar.
Då kan man fråga sig vad som blir följden av
minskade respektive ökade arbetsinsatser inom före-
ningslivet. Vilka ekonomiska effekter får det här för
samhället?
Nu hänvisar inte finansministern till statskassan
som skäl för sin negativa inställning till en föränd-
ring. Det tycker jag är bra. Jag är övertygad om att
borttagna hinder för föreningslivet kommer att ge
plus i statskassan.
Fru talman! Jag hoppas att jag med detta har ut-
tryckt att jag tycker att det är bra att idrottsrörelsen
har denna möjlighet. Utan den skulle fler ideella
krafter ha lagt ned energi på att samla in pengar till
arbetsgivaravgifter eller bokföringsarbete i stället för
att aktivt delta i föreningsverksamheten.
Finansministern beskriver själv i sitt svar att un-
dantaget är att se som en förenkling. I stället för att
föreningen först betalar lön och arbetsgivaravgifter
och sedan mottagaren gör avdrag i sin deklaration var
det bättre att kunna följa denna regel, som jag i min
interpellation kanske felaktigt kallat schablon.
Det som jag har svårt att förstå är skillnaden mel-
lan idrottsföreningar och andra ideella föreningar i
detta avseende. Finansministern skriver i sitt svar att
det finns skillnader. Men vari består de skillnader
som motiverar olika regler vad gäller arbetsgivarav-
gifterna?