Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Sedan vill jag också instämma i Eliza Roszkowska Öbergs anförande, med den gedigna genomgång som hon har haft i ämnet trafiksäkerhet.
När vi talar om trafiksäkerhet är utgångspunkten naturligtvis nollvisionen, vilket har nämnts här flera gånger. Då handlar det om transportinfrastruktursystemet, att det är utformat så att det finns utrymme för att göra misstag.
Men det är ändå väldigt viktigt att lyfta fram att ansvaret för säkerheten måste delas mellan den som utformar systemet och den som använder systemet. Det gäller inte minst hastigheterna, som har diskuterats här vid några tillfällen.
När man diskuterar delmål på vägen mot inga dödade i trafiken finns det en liten paradox inbyggd, för det finns liksom inte något lämpligt antal dödade ett lämpligt årtal. Finessen med nollvisionen är att vi har bestämt oss för att det ska vara noll.
Man kan se på siffrorna från 2010 och 2011, som Eliza Roszkowska Öberg redovisade. När vi kom till 266 dödade år 2010 kändes det som en historiskt låg siffra. På något vis känns det som ett bakslag när siffran året efter är 319. Men som har nämnts här tidigare får vi ändå konstatera att det är de två lägsta siffror som har funnits i Sverige sedan 1940-talet.
Man kan inte se att detta skulle vara någon typ av trendbrott, utan det får ses som en variation mellan åren. Men det är ändå viktigt att hålla fast vid nollvisionen.
Det delmål som har satts upp om högst 220 omkomna år 2020 finns inom räckhåll. Men det är ändå intressant att lyfta fram det som nämndes, att gruppen för nationell samverkan i en rapport nu i april gör analysen att vi kan revidera målet till 133 i stället, och då ska vi naturligtvis göra det. Om det går måste vi naturligtvis höja våra ambitioner.
Fru talman! När det gäller samverkan och trafiksäkerhet har kommunerna en viktig roll. Samverkan är ju grunden för att vi ska kunna jobba med trafiksäkerhet, att man jobbar på alla nivåer, inte minst när det gäller de oskyddade trafikanternas villkor. Statistiken visar just att det är inom gruppen oskyddade trafikanter som det är ett ökat antal omkomna under det senaste året.
En viktig del är lämpligt avvägda hastighetsbegränsningar, inte minst i miljöer där det vistas barn, till exempel vid skolor och förskolor. Det har Annika Lillemets tagit upp tidigare i dag.
Den hastighetsöversyn som görs i många kommuner, med stöd av bland annat Trafikverket, har visat sig vara ett framgångsrecept. Det handlar om en process där hastighetsgränserna måste sättas utifrån en grundlig analys sträcka för sträcka med hänsyn till trafiksäkerhet, framkomlighet och miljö. Den processen måste till för att man ska kunna få nödvändig acceptans och respekt för de hastighetsgränser som slutligen sätts.
Fru talman! Jag har vid ett tidigare tillfälle lyft fram min hemkommun Strömstad som ett bra exempel på hur man via ombyggnad av gaturummet och hastighetsnedsättning till 30 kilometer i timmen har fått en betydligt säkrare trafikmiljö. Jag noterade även att Stina Bergström lyfte fram Strömstad i en interpellationsdebatt för någon vecka sedan, och det gladde mig lite.
Men i och med att de nya hastighetsgränserna infördes 2008 har man i Strömstad gått vidare med detta. När man gjorde den första rundan fanns inte gränsen på 40 kilometer i timmen. Man har nu ytterligare differentierat hastighetsgränserna och utnyttjat att skylta ganska mycket med 40 kilometer i timmen.
Det har gjort att man har fått ett ännu bättre anpassat system och framför allt mycket bättre acceptans. När man diskuterar just spannet mellan 30 och 50 kilometer i timmen med de ansvariga visar det sig att det var lite väl stort. Efterlevnaden av hastighetsgränserna har blivit betydligt bättre med en sådan hastighet, när hastigheten upplevs relevant i förhållande till gaturummet.
Jag vet att liknande arbete pågår i många kommuner. Jag vet att man i en annan bohuslänsk kommun, Lysekil, håller på med precis samma sak. Då jobbar man också med 30, 40 och 50 kilometer i timmen.
Egentligen känner jag inte riktigt igen bilden att kommunerna inte kan jobba väldigt långt, så att man har 30 kilometer i timmen vid skolor och förskolor. Det måste handla om något i processen som inte riktigt accepteras. Som jag sade är det viktigt att man gör processen grundligt.
Fru talman! Till sist några ord om punkten mobiltelefoni och elektronisk utrustning. Från Folkpartiets sida tycker vi att det är väldigt konstruktivt att vi nu avvaktar resultatet av den beredning som pågår i Näringsdepartementet. Siv Holma sade också att det pågår en sådan process. Att i det läget gå ut och reservera sig känns lite kontraproduktivt.
Man kan väl ändå konstatera att i de rapporter som regeringen har tagit emot från Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, är slutsatsen att det är svårt att vara en bra bilförare samtidigt som man gör något som tar uppmärksamheten från vägen. Det är liksom det som är grundproblemet.
Och eventuell lagstiftning bör vara teknikneutral och inrikta sig på det vårdslösa beteendet. Fortfarande gäller ju den devis som jag framförde förra gången vi diskuterade detta. Är man alltför specifik i sina förbud är det en stor tendens att andra vårdslösa beteenden upplevs som tillåtna.
Men vi får väl se hur den här processen går. Det viktiga är att vi får en effektiv lagstiftning som människor verkligen rättar sig efter. Precis som Eliza Roszkowska Öberg var inne på är det detta vi måste jobba på. Det är attityder och beteenden som man måste förändra. Det handlar inte om exakta och specificerade tekniska utrustningar.