Herr talman! Jag tänkte börja mitt anförande med ett par tillbakablickar till min studietid.
När jag gick i första ring på gymnasiet gjorde vi en djupdykning i temat svenskhet och integration. Ett av mina starkaste minnen från detta är när journalisten och författaren Alexandra Pascalidou besökte oss för att hålla ett seminarium med utgångspunkt i sin självbiografi Bortom mammas gata . Jag minns hur det kändes som att syftet med hela föreläsningen var att sätta oss elever på plats. Jag gick i en skola med bra rykte i ett välbärgat område, långt ifrån det utanförskap Pascalidou beskrev som dominerande under sin egen uppväxt.
Jag minns också känslan av att klumpas ihop med mina klasskamrater till en enda grupp som förutsattes ha samma erfarenheter och privilegierade bakgrund, vilket skulle göra oss oförstående inför hur det kan se ut på andra håll i vårt land.
I samband med Pascalidous besök hade vi fått i uppgift att läsa hennes bok och skriva en analys av den Sverigebild som där presenterades. För något år sedan hittade jag min uppsats, och när jag läste den var det främst två saker jag reagerade på. Först och främst hade jag en ängslig ton i min text. Jag ifrågasatte min rätt att uttala mig om integrationsproblematiken då jag sluppit undan utanförskap och, min polska bakgrund till trots, aldrig betraktat mig själv - och aldrig betraktats - som något annat än svensk.
Dessutom kommenterade jag i texten orättvisan i att de ungdomar som hade utländsk bakgrund och identifierade sig med denna allt som oftast hade föreningar att organisera sig inom, medan en förening vid namn Svensk ungdom nog hade fått en rasistisk stämpel och därmed saknades.
Det starkaste minnet jag har från integrationstemat är dock att jag läste dåvarande folkpartipolitikern Mauricio Rojas sommarpratsmanus från 2001, där han beskrev svenskheten på ett för mig mycket träffande sätt. Faktum är att jag fortfarande hänvisar till detta med jämna mellanrum. Tack vare sina erfarenheter av att som invandrare försöka förstå sig på livet i Sverige lyckades han fånga delar av den svenska gemenskapen som vi som fötts i landet oftast inte ens reflekterat över.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration och jämställdhet
Sju år senare läser jag första terminen på lärarprogrammet vid Uppsala universitet. Under ett lektionspass diskuteras mångfald, kultur och svenskhet. En kurskamrat säger plötsligt: Men är det inte ett tecken på att något har gått fel när vi måste fråga oss själva om det ens finns en svensk kultur? Hon har själv utländsk bakgrund, och jag kan inte låta bli att tänka att detta spelar in. Van vid en helt annan syn på nationell identitet och gemenskap reagerar hon på avsaknaden av detta i Sverige. Här ifrågasätts själva existensen av något sammanbindande.
Vad spelar då diskussionen om svenskhet för roll när det gäller arbetet med integration? Enligt mig är det mycket enkelt: Ett hållbart välkomnande till vårt land bör innebära ett välkomnande in i vår gemenskap. Det handlar alltså om mer än möjligheten att leva på samma geografiska plats. Tyvärr har integrationspolitiken så som den bedrivits under de senaste årtiondena fokuserat nästan uteslutande på det senare.
Så kallade integrationspolitiska projekt och satsningar har handlat om riktade stöd, likt det stöd till ungdomsorganisationer baserade på etnisk grund som jag kritiserade efter att ha läst Alexandra Pascalidous bok. Satsningarna har också handlat om subventionerade anställningar, positiv särbehandling och att uppnå mätbara mål såsom representation och sysselsättningsgrad. För att motverka diskriminering har mycket energi ägnats åt att framhäva kulturella element från utlandet som en del i en ny svenskhet. Målet har inte varit att införliva dem som kommer hit i det svenska samhället utan att förändra den svenska självbilden till att omfamna alla kulturella inslag som yttras inom landets gränser.
Resultatet av detta har dock inte blivit större gemenskap utan ett splittrat och segregerat samhälle. Känslan av samhörighet bygger nämligen på mer än att bo och leva sida vid sida. Det bygger på att dela referensramar och traditioner, känna till sociala koder och inte minst tala samma språk.
Det är bakgrunden till Sverigedemokraternas omprioriteringar på området integrationspolitik. Vi satsar på utökad och breddad samhällsorientering i syfte att ge samtliga invånare i Sverige samma grundkunskaper i språk och samhällskunskap. Innehållet i samhällsorienteringen är tänkt att motsvara de kunskapsmål som grundskolan har i dessa ämnen. Men utöver detta drar vi in särskilt riktade satsningar då det är vår övertygelse att klyftor mellan infödd och invandrad svensk aldrig kan överbryggas genom olik behandling. Tvärtom kan aktiv och formell särbehandling aldrig leda till något annat än ökade klyftor.
På vårt bord har vi inte bara integrationsfrågorna utan även strävan efter ett jämställt samhälle. Innan jag avslutar vill jag säga några ord om våra prioriteringar även på detta område.
Precis som med arbetet för att komma till rätta med klyftor mellan infödd och invandrad svensk är det vår övertygelse att arbetet med att säkra lika villkor för kvinnor och män måste bygga på lika behandling. Vi vänder oss mot all form av könskvotering och fokuserar på att lösa problem som drabbar ojämnt snarare än att sträva efter att påverka individuella val. Om män och kvinnor gör olika livsval ser vi inte detta som något problem i sig, så länge det inte medför skillnader i livskvalitet och så länge det är resultat av just individuella val. Därmed har jag inte sagt att det saknas jämställdhetsproblem. Kvinnodominerade yrken tenderar att ha relativt dåliga arbetsvillkor, pojkar halkar långt efter i skolan och en av fyra kvinnor känner sig otrygg i det offentliga utrymmet - för att nämna några sådana problem.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration och jämställdhet
Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik fokuserar på att lösa sakproblem. Därför sorterar de flesta av våra åtgärder som jämnar ut livsvillkor mellan män och kvinnor under andra utgiftsområden. Ett sådant exempel är satsningar på bättre arbetsvillkor inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Men inom ramen för detta betänkande ryms extra stöd till kvinnojourernas viktiga arbete, fler jourer som specialiseras på att motverka hedersrelaterat våld och förtryck samt extra resurser till Nationellt centrum för kvinnofrid.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 1.