Herr talman! Ja, det var en lång uppradning av konkreta åtgärder för integration i det nya samhälle som vissa av oss här vill bygga.
Självfallet måste vi anpassa oss till de förändringar som sker i en alltmer globaliserad värld. Det är bara bra att man kan resa, lära av varandra och ta del av de möjligheter vi har i dag som tidigare saknades.
Däremot oroas jag av att Johanna Jönsson tycks se trygghetsönskan och att man saknar de traditioner som har byggt vårt samhälle hittills som något entydigt negativt. Hon tycks anse att det är oroande att personer söker tryggheten i en gemensam grund och en gemensam historia. Jag förstår visserligen att man i en totalt individualiserad värld vill se till var och en som enskild och att det enda som räknas är möjligheten att ha ett arbete och att leva sitt liv. Men jag tror faktiskt att vi har betydligt fler behov än så. Vi har behov av att känna oss hemma i vårt samhälle bland dem vi har omkring oss, att känna trygghet.
Förändringar kanske ska få ta tid. Vi kanske ska få vara med så att alla som lever i landet är med på dem. Radikala förändringar är inte något som ska ske i alltför snabb takt. Nu talar vi visserligen om att det behövs radikala förändringar inom en viss reform, men hela Johanna Jönssons anförare andades önskan om radikala förändringar, att totalt bryta ned de normer och strukturer som har funnits här.
Min fråga är: Hur ska man, som Johanna Jönsson tidigare efterfrågade, motverka den enligt mig ganska naturliga önskan att känna trygghet, att känna sig hemma i sitt land?