Åhörare!
(ANDRE VICE TALMANNEN: "Herr talman" säger vi när vi inleder ett anförande.)
Du är inte min talman.
Om 67 år är jag 107 år. Om jag lever så länge kommer jag att få uppleva att löneskillnaderna mellan män och kvinnor har jämnats ut. Mina barn kommer att ha passerat pensionsåldern.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis en timme och sju minuter varje dag - bara för att vi är kvinnor!
Allt det här är oacceptabelt. Vi behöver en aktiv politik som snabbar upp takten väsentligt.
Löneskillnaden minskar sakta, men inkomstklyftan mellan män och kvinnor har växt med 50 procent under regeringen Reinfeldts åtta år. Anledningen är, till skillnad från vad utskottet skriver i sitt betänkande, att jobbskatteavdragen framför allt har gynnat högavlönade män.
Men gapet är i verkligheten ännu större på grund av de påtvingade deltiderna, visstidsanställningarna och delade turer som ökade kraftigt under regeringen Reinfeldts alla privatiseringar i välfärden, där en majoritet kvinnor arbetar.
Bland fattigpensionärerna är en stor majoritet kvinnor.
Sjukskrivningarna är dubbelt så höga bland kvinnor som bland män. Och det är när det första barnet kommer som skillnaderna mellan kvinnor och män sticker iväg ännu mer.
Att det ser ut så här beror på att kvinnor haft och fortfarande har huvudansvaret för hemarbetet.
Vänsterpartiet fick genomslag för att börja minska inkomstskillnaderna genom den budget vi tog fram tillsammans med regeringen. Det handlade om att sänka skatten och höja bostadstillägget för pensionärer, höja sjuk- och aktivitetsersättningen, höja underhållsstödet för ensamstående föräldrar, höja taket och golvet i a-kassan.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration och jämställdhet
Men de borgerliga och Sverigedemokraterna röstade ned allt det här och drar dessutom ned på anslaget för jämställdhet. Det blir svart på vitt att jämställdhet och rättvisa inte är prioriterat för högern. Det är mycket snack från högern i talarstolen. Men när vi väl tittar på siffrorna ser vi att det är väldigt lite verkstad.
Kvinnojourerna är skapade av och för kvinnor och kan kännas tryggare att vända sig till än polis eller socialtjänst. Därför har vi velat säkra tillgången till den typen av stöd. De ideella kvinnojourerna har en unik kompetens och möjlighet som en kommun eller statlig förvaltning inte har. Det handlar om att man möts på jämlik grund. Därför är det viktigt att arbetet ska kunna fortsätta vara ideellt, men med en tryggad försörjning. Tillsammans med regeringen har Vänsterpartiet föreslagit ett permanent stöd med 100 miljoner kronor per år.
Min partikamrat Christina Höj Larsen frågade tidigare Roger Haddad om detta. I betänkandet står alltså att de borgerliga partierna ställer sig bakom att kvinno- och tjejjourerna ska få sin finansiering säkerställd. Återigen: Hur då? De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna har nu röstat fram en budget som innebär 70 miljoner kronor mindre till anslaget för särskilda jämställdhetsåtgärder.
Svaret från Roger Haddad väckte nog fler frågor än det gav svar när han säger att de borgerliga har prioriterat annat och att det arbete kvinnojourerna utför inte är lösningen på allt. Det är förvisso sant, men vad gäller att vara stöd för kvinnor som utsätts för mäns våld är kvinno- och tjejjourerna livsviktiga. Dessvärre har jourerna problem med att kunna erbjuda hjälp till alla kvinnor som behöver det.
Haddad hänvisar också till att den borgerliga före detta regeringen ökade anslaget. Och visst stämmer det också, men inte med så vansinnigt mycket pengar. Man ville permanenta bidraget till kvinnojourerna med 23 miljoner per år. I regeringens och Vänsterpartiets budget ökade vi stödet med 100 miljoner i permanenta pengar per år.
Jag får upprepa den fråga som ställdes tidigare: Hur har ni tänkt säkerställa finansieringen till kvinno- och tjejjourerna när ni drar ned på anslaget med 70 miljoner? Med vilka pengar ska ni säkerställa det, och med hur mycket?