Herr talman! Jag blev lite konfunderad när jag hörde inledningen av Roger Haddads anförande eftersom han ifrågasätter att vi yrkar avslag på de satsningar som Alliansen har lagt fram och likställer detta med att vi skulle vilja ta bort allt stöd.
Vi har faktiskt väckt en egen motion på utgiftsområdet. Där satsar vi betydande resurser på ersättningar, exempelvis till kommunerna, eftersom vi vet hur situationen ser ut och eftersom vi vet att vi kommer att ta emot väldigt många människor även kommande år. Givetvis måste kommunerna få ersättning för detta. Däremot stryker vi mycket riktigt satsningar på särskilda integrationsåtgärder som bygger på idén om att man ska särbehandla människor i Sverige baserat på om de har svensk bakgrund eller om de är nyanlända i Sverige. Vi menar att det inte är en hållbar politik, precis som jag anförde i mitt anförande.
Vidare nämndes det att det absolut viktigaste är att man får ett arbete. Vägen in i samhället går visserligen ofta genom ett arbete, men det är inte ensamt. Jag vill referera till ett avsnitt i statsvetaren Andreas Johansson Heinös bok Gillar vi olika? . Han talar bland annat om att integration och assimilation egentligen inte skiljer sig åt särskilt mycket och att ackulturation och strukturell assimilation är två skilda saker. Ackulturation innebär att man ska bli en del av ett samhälle och ta sig in i samhället, och strukturell assimilation innebär att man ska ta sig in på alla områden, få ett arbete, delta på samma villkor och se likadan ut i statistiken, så att säga.
Min fråga är helt enkelt: Hur ska man arbeta för att samtliga som bor i vårt land ska vara en del av samma samhälle och inte bara vistas på samma yta?