Fru talman! Det är just på grund av att vi inte tror att den här reformen kommer att nå de barn och unga som står längst bort från idrottsrörelsen, från föreningsrörelsen över huvud taget, som vi inte tror på den. För vad spelar det för roll om barn och unga kommer och knackar på och säger ”Vi vill vara med, för nu har vi fått en reducerad föreningsavgift” om det inte finns någon ledare som kan ta emot dem, ingen anläggning som funkar och inga tider på anläggningarna? Vad spelar det då för roll?
Att nå de barn och unga som står längst från idrottsrörelsen löser man inte med reducerad föreningsavgift, utan det löser man genom att se till att det finns ledare som kan jobba uppsökande och vara verksamma i de områden där barn och unga finns. Fritidskortet löser inte det problemet över huvud taget. Fritidskortet är bara en reducering av medlemsavgiften – that´s it. Sedan ska det sköta sig av sig självt.
På vilket sätt kommer ett fritidskort som ger reducerad medlemsavgift att göra att de familjer som Emma Ahlström Köster själv nämnde, som inte är idrottsvana och som inte har den kulturen, helt plötsligt får den kunskapen och erfarenheten? Nej, vi har strukturella problem, och det är dem som vi behöver möta.
Vi måste se till att det finns ledare som kan jobba uppsökande. Vi måste se till att det finns anläggningar där det finns tider för barn att idrotta. Vi måste se till att nya grupper nås av idrottande och finner glädjen i den gemenskap som det innebär. Det kan inte fritidskortet lösa.
(Applåder)