Fru talman! Jag tackar ministern för anförandet. Jag betvivlar inte ministerns engagemang för att få fler barn och unga i rörelse. Det är just den här reformen vi har väldigt många frågor kring.
I vårt grannland Norge har man redan prövat den här reformen. Det finns ett fritidskortssystem i Norge. Den slutsats som kan dras av detta är att reformen inte har lyckats nå de grupper som man hoppades kunna nå. Barn och unga i utanförskap och utsatta barn och unga har inte nåtts av den reform som man har genomfört i Norge.
Det är många saker som påverkar barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter och i idrottsrörelsen. Ett sådant hinder är inte så mycket medlemsavgiften som alla kringkostnader som idrottandet innebär, som utrustning, transporter och tävlingsavgifter. De kostnaderna råder inte fritidskortet bot på.
Vill man på riktigt underlätta för barnfamiljer finns det andra och bättre vägar att gå – höja bostadsbidraget, höja barnbidraget, driva på för att få ned matkostnaderna och sluta sänka skatterna för de allra rikaste och i stället använda de pengarna till att skapa fler jobb, stärka välfärden och bygga ett starkare samhälle. Det kommer hushållsekonomin till gagn, och det kommer i slutändan också barnen till gagn.
Med det förslag man nu går fram med är det bara medlemsavgiften man kommer åt. Min fråga till ministern är: Räcker verkligen det för att få fler barn och unga i rörelse?