Fru talman! Jag tackar ledamoten Malin Danielsson för anförandet.
Fritid ska inte vara ett privilegium för vissa, säger ledamoten, och så är det givetvis. Vi måste se till att alla barn och unga i Sverige ges möjlighet till ett aktivt fritidsliv, oberoende av om de bor i Stockholms innerstad, i ett socioekonomiskt utsatt område, på landsbygd eller i glesbygd och oberoende av vad de har för personliga egenskaper.
Ledamoten lyfter fram unga med funktionsnedsättning, och jag vet att Liberalerna som parti historiskt har engagerat sig i funktionsnedsattas situation och att ledamoten själv har ett starkt engagemang i dessa frågor. Ledamoten säger också att man i fritidskortet har byggt in ett fokus på tillgänglighet och inkludering kopplat till just funktionsnedsatta. Men de exempel ledamoten tar upp handlar inte om fritidskortet utan om andra satsningar för att bygga upp miljöer och strukturer i syfte att öka tillgängligheten för funktionsnedsatta.
Fritidskortet har faktiskt kritiserats av funktionsrättsorganisationerna för att det inte specifikt hjälper funktionsnedsatta eftersom de inte kommer att få det högre beloppet trots att de ofta är ekonomiskt utsatta. De har också svårt att få tillgång till anläggningar och aktiviteter, och pengarna kommer ju inte att vara till hjälp om dessa individer inte kan delta i aktiviteterna.
På vilket sätt stärker just fritidskortet möjligheten för funktionsnedsatta barn och ungdomar att få delta i aktiviteter?