Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag uppskattar Vasiliki Tsouplakis resonerande ton i anförandet. Vi landar i olika slutsatser. Jag, regeringen och samarbetspartierna tycker att det här är väldigt angeläget. Vi har svårt att se det negativa i att alla barn får detta stöd – inte minst att 120 000 barn som finns i ekonomisk utsatthet får ett extra stort stöd, då vi vet att det här är ett reellt hinder för många barn i dag.
Vi kan diskutera den allmänna ekonomiska inriktningen och olika typer av stöd. Regeringen ser ju den utsatta situationen för familjer och har också sagt att vi följer detta noga och är beredda att återkomma med insatser. Men om vi diskuterar just fritidskortet så kommer vi – oavsett situation i övrigt – att freda de här medlen just för barn som verkligen behöver vara med och där kostnaden i dag är ett hinder.
Jag delar uppfattningen att idrottsrörelsen och idrottsklubbar alltid behöver fundera på detta: Vem har vi inte med i gemenskapen, och hur kan vi förändra verksamheten så att vi inte bygger upp onödiga hinder? Har vi en app som kräver den senaste Iphonen kanske vi ska fundera på det. Var lägger vi cuperna? Behöver vi åka till Köpenhamn, eller kan vi åka till grannkommunen för att ge alla möjlighet att vara med?
Det är inte alltid barnen som driver den här utvecklingen, utan det kan finnas andra motiv bakom också. Det här är viktiga saker att fortsätta diskutera.
Jag vill säga några saker. Ledamoten nämnde 160 medarbetare på Försäkringskassan. Det har också nämnts en uppgift om 1,8 miljarder. Det är gamla siffror från mars 2024. Efter det har vi gjort en hel del förändringar som har kunnat pressa ned de löpande förvaltningskostnaderna med hälften, så det innebär att de siffrorna är inaktuella.
Min fråga till ledamoten är om det inte är bra, även med de här bekymren, att 120 000 barn i utsatthet får 2 000 kronor som de kan använda i det svenska föreningslivet?