Herr talman! Det är utomordentligt rörande att
höra alla dessa bekännelser till nordiskt samarbete
från företrädare för partier som tills nyligen gjorde sitt
bästa för att förtala nordiskt samarbete och
idiotförklara dem av oss som faktiskt talade om
nordiskt samarbete också före folkomröstningen om
EU. Jag hoppas att det ligger någon substans i allt
detta.
Det nordiska samarbetet har ju vuxit fram
nedifrån. Det har handlat om normalt, vardagligt,
praktiskt samarbete som omedelbart har varit till nytta
för människor: gemensam arbetsmarknad, möjlighet
att studera i de olika länderna, åka passfritt osv. EU-
samarbetet har börjat uppifrån och huvudsakligen
handlat om maktelitens försök att skapa en ny
västeuropeisk stormakt. Men det är väldigt bra att det
talas väl om det nordiska samarbetet.
Financial Times skrev häromdagen att det var en
väldig tur att Sverige röstade ja till EU, för därmed
undviker man ur Bryssels synvinkel risken för att
Sverige skulle bli centrum för framväxten av ett
nordiskt alternativ som på något sätt skulle kunna
konkurrera med den europeiska unionen.
Det vill man naturligtvis inte alls ha. Att den
nordiska samhällsmodellen,
fullsysselsättningssamhället, det miljövänliga
samhället och välfärdssamhället skulle få en chans att
ställas emot arbetslöshetsklubben runt Bryssel var
naturligtvis ett allvarligt hot för stormaktsbyggarna
där nere. Om Sverige hade röstat nej, hade det hotet
kunna förverkligas. De drar därför en lättnadens suck.
Hoppet står nu till Norge. I motsats till andra
talare här hoppas jag verkligen att norrmännen kan
hålla stånd mot de enorma ekonomiska resurser som
näringslivet och storfinansen även där pumpar in på
ja-sidan, lika anonymt och oredovisat som i Sverige.
Men jag tror att det finns hopp om att Norge kan stå
emot och att drömmen om ett rättvist samhälle och ett
samarbete mellan självständiga stater av ett sådan slag
som gynnar vanliga, normala människor i deras
vardagsliv faktiskt kan leva kvar. Därför hoppas jag
starkt på Norge.
Det är intressant att Elver Jonsson här ändå
noterade att hela Norden inte kommer med i den
europeiska unionen. Jag tycker att den insikten ofta
har lyst med sin frånvaro. Det är faktiskt så att
Färöarna inte ingår i EU. Grönland har t.o.m. trätt ur.
Det brukade framhållas som ett bevis för att det är så
lätt att träda ur. Island har såvitt vi vet inga som helst
planer på att gå in i Europeiska unionen.
Det talas om ett nordiskt samarbete. Menar man
då hela Norden? Det har hur som helst hela tiden stått
klart att hela Norden inte kommer att samlas i
Europeiska unionen.
Det är ganska oroande att man nu alltmer betraktar
det nordiska samarbetet bara som ett annex till EU.
Det är också uppenbart, och jag fick höra det senast i
går, att man planerar att slå ihop EU-delegationens
sekretariat och Nordiska rådets sekretariat här i
riksdagen. Det är ganska symtomatiskt för försöken
att utplåna det nordiska samarbetet som står på egna
ben. Det skall uppenbarligen förvandlas till ett bihang
till den delstatsstatus som vi dessvärre är på väg till i
den europeiska unionen.
Ja-sidan har lovat att det nordiska samarbetet nu
skall blomstra. Det är storslagna löften. Vi får se vad
det blir av det. Ett sätt att ge det samarbetet någon
form av självständig status vore att ta ett förslag som
vi från Miljöpartiet länge har framfört på allvar,
nämligen att man skall ha direktval till Nordiska
rådet. Vi går nu in i en union där vi skall ha direktval
till EU-parlamentet. Det tas som helt självklart. Vad
är det för fel på förslaget om direktval till Nordiska
rådet? Avsikten är inte att Nordiska rådet skall bli ett
lagstiftande parlament. Vi menar dock att ett direktval
skulle manifestera att Nordiska rådet står på egna ben.
Det skulle kunna ha en mycket begränsad beslutsrätt i
gränsöverskridande miljöfrågor, liksom vi vill att det
skall finnas på europeisk och global nivå.
Om man menar allvar med det nordiska
samarbetet måste man ändå se till att det får ny fart
nu, så att det inte bara blir ett forum för ett slags
förberedelse för vad de nordiska länderna skall göra i
EU. Det vore att definitivt begrava det nordiska
samarbetet.
Slutligen vill jag bara göra en kommentar till detta
med gemensam tid. Jag tycker att finländarna har
visat ett visst mått av realism. Om de skulle anpassa
sin tid till tiden i det övriga Norden, skulle de få
ytterligare en timmes skillnad i förhållande till sina
närmaste grannar i öster, t.ex. S:t Petersburg. Det kan
tänkas att de ivrigaste finländska EU-anhängarna har
begripit att geografin trots allt inte ändras genom ett
EU-medlemskap. Det är en insikt som tydligen inte
har nått de svenska folkpartisterna.