Fru talman! Inte alla debatter här i kammaren har så tydliga ideologiska skiljelinjer som den debatt vi nu ska föra. Dagens debatt om arbetskraftsinvandring drar upp tydliga politiska gränser. Det är en debatt om arbetstagarens villkor men också en debatt om vilka förutsättningar vi vill ha på arbetsmarknaden.
I slutändan handlar det om huruvida vi ska acceptera att människor behandlas olika beroende på om de har permanent uppehållstillstånd i Sverige eller om de är här och har tillfälligt arbetstillstånd.
En dag som denna är det värt att minnas de villkor som före arbetarrörelsens kamp fanns för arbetare i Sverige.
Vi minns lantarbetarna i statarsamhället som var fjättrade till
en
arbetsgivare och som var helt utlämnade till dennes välvilja när det gällde boende och försörjning.
Vi minns industriarbetarna som under långa arbetsdagar slet på farliga arbetsplatser, till låga löner och utan försäkringar eller skyddsnät.
Med stolthet minns vi alla fackliga företrädare för arbetarrörelsen som steg för steg genom facklig organisering och kamp och genom enträget politiskt arbete vann segrar som gav arbetaren rätt till en trygg arbetsmiljö, kortare arbetsdagar, avtalsenliga löner samt försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet.
Tillsammans med Socialdemokraterna står Vänsterpartiet här i dag som en del av just den arbetarrörelse som vunnit dessa segrar. Vi vet vilka vi var, och vi vet vilka vi i dag är.
Men vi minns också motståndet mot alla dessa segrar. Bland alla nej minns vi mycket väl vem som röstade nej till allmän olycksförsäkring i arbetet 1916, nej till åtta timmars arbetsdag 1923, nej till sjukkassa 1931, nej till a-kassa 1934 och nej till fri sjukvård 1953.
Vi minns vem som konsekvent motsatt sig rätten till arbete och trygghet i formandet av välfärdssamhället. Vi minns även vem som de senaste sex åren konsekvent nedmonterat välfärds- och trygghetssystemen.
Fru talman! De politiska skiljelinjerna är fortfarande desamma. Den nuvarande arbetskraftsinvandringslagstiftningen kom till stånd i en överenskommelse mellan den borgerliga regeringen och Miljöpartiet. Lagstiftningen präglas av en välkänd borgerlig strategi, att lägga alla risker och allt ansvar på arbetstagaren och underlätta för arbetsgivaren att välja och vraka bland arbetskraft och göra sig av med den när det passar.
När man möter fackliga representerar berättar de med ilska och sorg om konsekvenserna av en lagstiftning som har ett så enögt arbetsgivarperspektiv. Hotell- och restaurangfacken berättar från sitt uppföljande migrationsprojekt om ett flertal av de undersökta arbetsgivarna som bryter mot krav på avtalsenliga löner, arbetstidslagstiftning och arbetsvillkor. De berättar om arbetare från hela världen som betalat stora summor till mellanhänder för ett arbetstillstånd där de först utlovats kollektivavtalsenlig lön och rimliga arbetsvillkor men sedan vid ankomsten till Sverige fått löner långt under miniminivå, fått bo hos arbetsgivaren och jobba ändlösa pass.
Facket berättar om frustrationen över att inte kunna hjälpa dessa utsatta människor, att inte ha möjlighet att fullfölja ett viktigt fackligt arbete som även kan gagna den utsatta. Så länge arbetstillståndet kopplas till en enskild arbetsgivare och arbetstillståndet inte baseras på ett bindande arbetserbjudande är det alltid arbetstagaren som får ta konsekvenserna av oseriösa arbetsgivares regelbrott. Om man som arbetstagare klagar på villkoren får man sitt tillstånd indraget om man inte lyckas hitta ett nytt arbete inom tre månader. Arbetsgivaren kan däremot fortsätta att utnyttja ny utomeuropeisk arbetskraft.
Ibland är villkoren så vidriga att arbetstagaren väljer att lämna arbetsgivaren och söka sig ett liv som papperslös i Sverige eller övriga Europa. Därmed medverkar de nya reglerna för arbetskraftsinvandring till att öka gruppen papperslösa som är, om möjligt, ännu mer utsatt och sårbar.
Herr talman! Vi vet hur det låter från borgerligt håll. Inte sällan har Vänsterpartiet och arbetarrörelsen anklagats för att vara protektionistiska och nationalistiska när vi har hävdat att all arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden ska omfattas av samma rättigheter och regelverk. Det är en ohederlig beskrivning, för i skuggan av borgerlighetens nya regler för arbetskraftsinvandring växer en ny arbetarklass utan rättigheter fram. De får utstå just de vidriga arbetsförhållanden som arbetarrörelsen har kämpat för att utplåna.
När vi står här i dag fortsätter vi den kamp för rimliga villkor på arbetsmarknaden som har förts under hundra år. Dagens statare är thailändska Sui som har två jobb för att få ihop en lön att leva på. Dagens statare är marockanska Yasin som diskar tolv timmar, sju dagar i veckan men som ändå bara tjänar 2 000-3 000 kronor i månaden. Dagens statare är Bilal som tvingas betala halva sin magra lön för ett boende hemma hos arbetsgivaren.
Vänsterpartiets solidaritet ligger, då som nu, alltid hos den som utnyttjas och fråntas rätten till en lön att leva på, bra arbetsmiljö och avtalsenliga arbetstider. Det är inte nationalism eller protektionism. Det är solidaritet, och denna solidaritet är ovillkorlig, oberoende av varifrån arbetskraften kommer eller vilket tillstånd som ligger i fickan.
Herr talman! Migrationsminister Billström vet mycket väl hur läget på arbetsmarknaden är. Även han har hört de fackligas berättelser och tagit del av deras uppföljning som visar hur ofta arbetsgivare väljer att bryta mot de regler som gäller på arbetsmarknaden. Därför är det så viktigt att få ta del av migrationsministerns förslag till lösningar på problemen med oseriösa arbetsgivare som utnyttjar utomeuropeisk arbetskraft.
Svaret fick vi nyligen på en hearing om arbetskraftsinvandring som socialförsäkringsutskottet arrangerade i riksdagen, och det var, ärligt talat, lika bisarrt som det var väntat. Migrationsministern anser att dessa problem bäst löses genom att det ska vara möjligt att dra in arbetstagarens tillstånd. Offret för skrupelfria arbetsgivare ska alltså straffas, men inget ska göras åt arbetsgivaren. Det är naturligtvis egentligen helt konsekvent av en regering som i alla delar har skapat en parallell arbetsmarknad utan rättigheter för utomeuropeisk arbetskraft. Samtidigt är det beklämmande att de nya moderaterna så tydligt visar upp samma gamla motstånd mot allt som kan skydda och förbättra villkoren för arbetstagaren.
Ur Vänsterpartiets perspektiv är det som behöver göras för att skydda utomeuropeisk arbetskraft från att utnyttjas egentligen ganska enkelt.
För det första ska arbetsgivaren vara skyldig att bifoga ett bindande anställningsavtal till en ansökan om arbetstillstånd. Då slipper vi situationer där arbetskraft luras hit under falska förutsättningar, och det blir möjligt för facken att agera om avtalsbrott sker.
För det andra bör efterkontroller göras i ett samarbete mellan myndigheter och fack så att villkoren efterlevs.
För det tredje ska arbetstagare som träder fram och berättar om missförhållanden hos arbetsgivaren få stanna i Sverige tillståndstiden ut. Det skulle göra att arbetstagare vågar berätta om missförhållanden utan att själva straffas.
För det fjärde ska arbetsgivare som utnyttjar papperslösa göras skadeståndsskyldiga. De nuvarande sanktionerna står inte alls i proportion till de vinster som arbetsgivare kan göra genom att systematiskt utnyttja papperslös arbetskraft.
Herr talman! De politiska skiljelinjerna i denna fråga är mycket tydliga. Det är egentligen inte så svårt: lika lön för lika arbete. Men detta kommer gamla och nya moderater uppenbarligen alltid att motsätta sig.
Vi vet vilka vi är. Som del av arbetarrörelsen kommer Vänsterpartiet alltid att kämpa för lika villkor för alla på arbetsmarknaden, oavsett ursprung.
Med detta, herr talman, ställer jag mig bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 2 och 8.