Herr talman! Ett anställningserbjudande kan ofta ses som ett erbjudande, ett anbud riktat till arbetstagaren. För att ingå ett avtal krävs att båda parterna kommer överens. Det är först när både arbetsgivaren och arbetstagaren har kommit överens som det finns ett bindande anställningsavtal.
Givetvis förfogar en arbetstagare och en arbetsgivare över sitt eget avtal, och de är alltså fria att förhandla om anställningsvillkoren. De kan alltså omförhandla anställningsvillkoren efter att arbetet i Sverige påbörjats, till det sämre men också till det bättre, om de är överens om detta, om det är förenligt med lagar och gällande kollektivavtal.
Det är därför jag när frågan om bindande avtal har kommit upp har ställt mig frågande till på vilket sätt ett anställningsavtal till skillnad från ett erbjudande i ett ärende om arbetstillstånd skulle skydda arbetstagare från oseriösa arbetsgivare. Jag tycker att det, med Fredrick Federleys ord, verkar lite som en chimär.
Jag tror att jag kan tala för en mycket tydlig majoritet i kammaren när jag säger att det inte heller är önskvärt med olika regelsystem för svenskar respektive tredjelandsmedborgare som arbetar i Sverige. Arbetstagare från länder utanför EU är inte fria att omförhandla sina anställningsvillkor på samma sätt som andra arbetstagare i Sverige. Hur ska man då kunna förhandla upp sina villkor på plats, om man till exempel gör en bättre arbetsinsats och tycker att man är värd en högre lön, om anställningserbjudandet är bindande?
Det har jag aldrig fått något riktigt bra svar på. Jag tror att skälet är att man inte har tänkt igenom detta. Det är ett bra slagord att erbjudandet ska vara bindande, men om man tänker ett steg till - precis det resonemang som jag har försökt föra - ser man att det inte är så enkelt som man kanske gärna vill tro.