Herr talman! Det är alldeles självklart att vi måste se till att säkra vistelsen för dem som kommer hit och jobbar hos oss. Men är det inte märkligt, Billström, att vi har en ordning där det är arbetstagaren som hela tiden riskerar någonting? Det är arbetstagaren som riskerar att få lämna landet.
Vi har exempel på byggnadsarbetare i Skåne. Både du och jag är skåningar, och vi har det nära oss. Vi kan faktiskt identifiera oss med de problemen - i alla fall kan jag göra det.
Jag kan också göra det på ett annat sätt. Jag har jobbat som ombudsman i 15 år och företrätt löntagare, handelsanställda, som har jobbat med ofrivilliga deltider och otrygga anställningar. Jag vet vad det vill säga att ha en otrygg anställning och inte våga hävda sin rätt, av rädsla för att man kanske vid nästa tillfälle inte får fler timmar, att man inte är den som blir inringd.
Kan ministern då förstå vad det vill säga att komma till Sverige efter att ha lämnat allt man äger och har, att komma till ett land där man är helt beroende av en arbetsgivare? Hur ska de kunna ställa några krav? Är det inte vår skyldighet att se till att de får den trygghet de förtjänar på svensk arbetsmarknad? Man kan väl ändå inte begära att arbetstagaren, som har så dåliga förutsättningar, ska bära skulden och ta problemen om det skulle vara så att ingångna avtal inte följs?
De avtal som ingås ska följas. Det måste vara vår skyldighet att se till att människor som kommer till vårt land inte missgynnas och missbrukas. Det är regeringens uppdrag att komma med ett förslag på lösning av det.