Fru talman! Nu kom litet mer innehåll, som jag
förväntade mig. Men jag förstår ändå inte skatteminis-
terns och regeringens resonemang.
Att vi är överens i vår upprördhet utgår jag från,
det tror jag alldeles säkert att vi är. Men då måste man
göra någonting. I det här fallet kan man naturligtvis
hela tiden argumentera med att det här har sin grund i
hennes anställningsförhållande. Men en kvinna som
inte är anställd, som trakasseras sexuellt av en person
som hon inte har något anställningsförhållande till,
skulle inte bli behandlad på samma sätt. Då är frågan:
Är det skattelagstiftningens syn på förmåner av an-
ställning som skall styra i det här fallet, eller är det
den övriga lagstiftningens syn på sexuella trakasserier
som skall styra? Jag tycker att det är självklart att det
bör vara det senare.
Om skatteministern hade sagt att man inte hade
uppmärksammat detta tidigare, att det här fallet är
prejudikatbildande, att det här kanske är ett förbise-
ende, där ansvaret delas mellan regering och riksdag,
hade jag funnit det som ett rimligt svar. Jag hade då
naturligtvis sett fram emot att det skulle komma något
ytterligare framöver som tar hänsyn till den här situa-
tionen. Men uppenbarligen anser inte statsrådet och
regeringen att man behöver göra någonting vidare.
Kvinnofridspropositionen kan man ha många syn-
punkter på. Den innehåller inte så värst många kon-
kreta förslag, men man försöker bl.a. skärpa lagstift-
ningen när det gäller sexuella trakasserier, inte minst
på arbetsplatser. Men det vi nu diskuterar är någon-
ting som jag inte har kunnat se att man har varit med-
veten om eller har tagit i beaktande.
Dessutom tycker jag att det är litet konstigt att
jämföra diskriminering vid anställning med sexuella
trakasserier. Sexuella trakasserier har inte i grunden
någonting med anställning att göra. Det kan natur-
ligtvis förekomma även i anställningsförhållanden,
men bör behandlas på samma sätt.
Jag konstaterar att kvinnofridspropositionen inne-
håller mycket retorik. Ibland skulle man nästan kunna
säga att könskrigsretoriken döljer det faktum att de
förslag man lägger fram huvudsakligen syftar till att
straffa och komma åt förövaren. Där finns egentligen
mycket litet när det gäller att skydda och stödja off-
ren, som huvudsakligen är kvinnor.