Fru talman! När statsråd avlämnar sina svar här i
kammaren är det såvitt jag förstår praxis att dessa
skall uttrycka hela regeringens syn på frågan. Jag
utgår naturligtvis från att det är så även här, men jag
ställer mig ändå frågan om regeringens jämställd-
hetsminister verkligen har granskat detta. Det är i alla
fall statsrådet Messing som har lagt fram en proposi-
tion, som vi behandlar här i riksdagen om ett par
veckor, om kvinnofrid, där bl.a. frågan om sexuella
trakasserier tas upp. Jag trodde att regeringens avsikt
inte bara var att klämma åt dem som gjorde sig skyl-
diga till sexuella trakasserier utan också att öka stödet
till dem som drabbades av sexuella trakasserier. Nu
har statsrådet enligt praxis möjlighet att återkomma
med det verkliga innehållet i nästa replik. Jag avvak-
tar alltså.
Nu är det här ett enskilt fall, och sådana skall vi
normalt sett inte diskutera här i kammaren. Jag har
dock förstått att myndigheterna ser det som prejudi-
katbildande. Det handlar alltså om en kvinna som
utsatts för sexuella trakasserier av en chef i det före-
tag där hon var anställd. Hon erhöll ca 300 000 kr i
skadestånd, vilket är ganska mycket - man får förmo-
da att det rörde sig om rätt allvarliga trakasserier. Det
här skedde genom en uppgörelse, ett avtal, inte genom
att det fördes till fällande dom i domstol.
Så långt allt väl, höll jag på att säga - det är det
naturligtvis inte alls, men det är åtminstone rätt hante-
rat. Men sedan tvingas kvinnan att betala 200 000 kr i
skatt. Myndigheterna konstaterar: Om någon blir
slagen av arbetsgivaren och får skadestånd är det
skattefritt - det är Riksskatteverket som har sagt detta
- men i det här fallet har ersättningen sin grund i
hennes anställningsförhållande och är att betrakta som
skattepliktig inkomst av tjänst.
Man kan fråga sig vad som är sunt förnuft, men är
det rimligt att skadestånd som erhålls genom avtal,
t.ex. genom facklig medverkan, skall behandlas sämre
än efter fällande dom i en domstol? Skall människor
därför uppmanas att alltid driva sina saker i domstol
och inte göra upp avtalsvägen, exempelvis med med-
verkan av facket? Är det samhällsekonomiskt riktigt?
Och, med hänsyn till vad vi skall diskutera om ett par
veckor, är det rimligt att kvinnor med anställning skall
ha sämre skydd och stöd när de utsätts för sexuella
trakasserier än kvinnor som inte har anställning?
Min sista fråga: Anser statsrådet och regeringen
att sexuella trakasserier är en förmån i tjänsten som
skall behandlas som en sådan och inte tvärtom?