Fru talman! Jag är naturligtvis överens med Ylva Johansson om många av de fördelar som här målades upp med den svenska modellen. En bärande del är ju att lagstiftningen håller sig på principiell nivå, medan man väldigt mycket lämnar över till organisationer och civilrättsliga associationer att lösa problem baserat på den konkreta situationen och på basis av de maktförhållanden som man kan få ihop.
Det här är ett steg tillbaka. Det är ett sätt att säga att man med lagens hjälp inskränker vissa möjligheter som tidigare har funnits, och som man under decennier har bedömt inte ska behöva lagregleras. Min fråga är därför: Vad är det som har skett sedan MBL, lex Laval och så vidare som gör att den här regeringen vill gå in och begränsa den fria strejkrätten, som ju är grunden till att fredsplikten får ett värde och bör upprätthållas mycket strikt?
Då blir också frågan vad Ylva Johansson svarar alla de personer som med god insikt om arbetsrättslig juridik påpekar att det självklart kommer att bli lättare att bedriva avtalsshopping med den nya lagen. Jag nämnde tre personer: en professor, en lektor och en av de mest erfarna arbetsrättsjurister som Sverige har haft på decennier, som pekar på Figeholmsdomen och på ett förändrat beteende i framtiden när arbetsgivarna får större juridiska, legala rättigheter att agera på ett annat sätt och inte bara behöver luta sig mot praxis. Vad svarar Ylva Johansson dem? Det är ju inte bara jag som ställer frågan, utan det är många som undrar därute.