Fru talman! Jag tror att vi på många sätt skulle vara överens om facklig strategi om det var det som vi diskuterade. Men nu är det inte det. Det är en proposition som läggs fram till riksdagen som vi diskuterar.
Det är ändå rörande med Patrik Björcks naivitet att tro att en gåva till arbetsgivarsidan kommer att användas av denna sida inte för att pressa arbetstagarna utan för att på något sätt värna LO:s organisationsplan. Jag tror inte det. Det finns inga historiska belägg för att det skulle vara så.
Den svenska modellen bygger på att vi har starka organisationer som i kraft av de medlemmar som de lyckas mobilisera och de avtal som de lyckas teckna värnar både innehållet i avtalen och formerna för att komma överens på arbetsmarknaden. Det betyder naturligtvis att organisationer som står utanför centralorganisationerna kommer att ha mycket svårare att uppnå många av sina mål. Och det är helt i sin ordning.
Men det är inte i sin ordning att man från den socialdemokratiskt ledda regeringens sida utför ett beställningsverk från arbetsgivarna när de tycker att den situation som i praktiken råder på arbetsmarknaden är för jobbig för dem. De orkade inte, och de ville inte längre komma överens med fack som organiserar majoriteten av arbetstagarna i hamnen. Som tur var behövde varken Patrik Björck eller den socialdemokratiska regeringen bestämma villkoren för hamnarbetarna, utan de fixade sitt kollektivavtal.
Men det är beklämmande att se att man så lättvindigt ger sig på det som borde vara en kärnuppgift, nämligen att försvara strejkrätten och försvara rätten att ta konflikt på en fri arbetsmarknad.