Herr talman! Jag skall försöka hålla ett kortare an-
förande än vad jag har noterat.
Det sägs i betänkandet att skrivelsen fyller en vik-
tig funktion, och det håller jag med om. Det är ju
därför riksdagen har skrivit in i riksdagsordningen att
vi skall ha en sådan här skrivelse varje år. Vi tycker
inom vårt parti att riksdagen borde använda ännu mer
av sin makt för att styra regeringens beteende när det
gäller EU-politiken. Vi har i vår motion och i andra
sammanhang diskuterat en rad förslag för att stärka
riksdagens inflytande på EU-politiken. Detta kommer
att behandlas i andra sammanhang.
I det här betänkandet behandlas i första hand vårt
krav på den s.k. sexveckorsregeln, som vi anser skall
gälla allt material av väsentlig betydelse i såväl första
som andra och tredje pelaren. I betänkandet ser det ut
som om vårt krav gällde bara tredje pelaren. Man kan
undra om inte utskottet läser motionerna. Yrkandet
besvaras med motiveringen att regeln att förslag från
kommissionen skall delges de nationella parlamenten
sex veckor före beslut i ministerrådet gäller även i
tredje pelaren. Det är främst inom ministerrådets egen
organisation som åtgärder skall vidtas om vi skulle få
gehör för vårt förslag att även andra förslag än de som
kommer från kommissionen skall komma till parla-
menten sex veckor i förväg.
Vi har nyligen i samband med behandlingen av
Amsterdamavtalet fått det här förslaget avslaget, så vi
nöjer oss den här gången med ett särskilt yttrande.
Vi har velat att utredningen om folkstyret i Sveri-
ge skulle ta tag i frågan om lobbyismen. Utskottets
skrivningar på den punkten är ganska bra, ganska
optimistiska, och man tror att det här kommer att ske.
I texten hänvisas det till Europaparlamentets rapport
om lobbyismen och de ordningsregler som antagits i
fjol.
De ordningsreglerna innebär att lobbyister regist-
reras när de ansöker om passerkort som de har för
längre tid, kanske ett år. Ledamöterna skall inte få ta
emot hur stora gåvor som helst - jag tror att gränsen
går vid 1 000 ecu. Moralen skall vara hög, som även
utskottet påpekar. Däremot finns inga krav på att
lobbyisternas inlagor till EU:s institutioner skall dia-
rieföras och göras tillgängliga för alla, inte heller att
man skall ange t.ex. i förslag som kommissionen
väcker vilka inlagor från lobbyintressen som funnits
med i beredningsmaterialet. Reglerna i USA för lob-
byister är betydligt strängare än de vi har inom EU,
och kontrollen är också skarpare. Här finns alltså en
hel del att göra.
På s. 7 i betänkandet formulerar utskottet mening-
en "En grundläggande princip för samarbetet är att
beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt".
Det här är något vi ofta hör. Det är, tycker jag, ett
exempel på det nya Orwellska demokratispråk som
växer fram i EU-politiken. Det står t.ex. inte att en
grundläggande princip är att makten skall utgå från
folket. Det står inte heller att folkstyret är en grund-
läggande princip. Det som står är att besluten skall
fattas så nära medborgarna som möjligt, men vem som
fattar besluten nämns inte. En sådan här formulering
kan ju t.ex. också Saddam Hussein i Irak använda sig
av genom att säga att han fattar besluten nära folket.
Det här är som jag ser det ett uttryck för en själv-
utnämnd elitistisk uppfattning om att beslut skall
fattas på ett sådant sätt att folk nästan känner att de
själva har fattat besluten, utan att de egentligen har
haft möjlighet att göra det. Vi har numera också en
strömning bland statsbyråkrater och forskare som
hävdar just att politiken skulle må väl av att tas om
hand av s.k. kompetenta medborgare i stället för av
folkvalda politiker. Den 4 mars när vi debatterade
Riksbankens ställning var t.o.m. en ledamot, Carl B
Hamilton, här i kammaren inne på liknande tanke-
gångar. Efter 76 år av folkstyre har vi alltså nått dit-
hän att det förs en debatt som går ut på att makten hos
en viss del av aristokratin skall stärkas. Nu är det inte
längre den jordägande aristokratin utan den välmerite-
rade byråkratiska aristokratin som Gud i sin vishet har
välsignat.
Nu säger kanske någon att det som avses med att
"fatta beslut nära medborgarna" är subsidiariteten.
Det som inte kan beslutas i familjen skall beslutas av
kommunen, det som inte kan beslutas i kommunen
skall beslutas av regering och riksdag, och det som
inte regering och riksdag kan besluta om skall beslu-
tas av EU. I Amsterdamfördraget finns emellertid inte
ett endaste exempel på att något som hittills har beslu-
tats på för hög nivå skall kunna flyttas över till en
lägre. I själva verket handlar det fortfarande om att
lyfta upp beslutsmakten från nationell nivå till EU-
nivå. Själva uttrycket "det gemensamt uppnådda re-
gelverket", l'acquis communautaire, speglar just
strävan att bygga ett regelverk som till slut skapar den
fullständiga politiska unionen.
I betänkandet konstateras också att Sveriges andel
av EU:s finansiering kommer att öka de närmaste åren
på grund av de regelförändringar som görs. Nästa år
är också infasningsrabatten slut. I den information
som UD gick ut med våren 1994 hette det att netto-
flödet till EU de första åren skulle bli litet. År 1995
skulle vi bidra med ungefär 400 miljoner kronor net-
to, och återflödet skulle vara 13,7 miljarder. Vad blev
det? I den redovisning som vi fick i EU-nämnden i
höstas blev det i praktiken 1,1 miljard i stället för
13,7. År 1996 skulle Sverige bidra netto med 1,4
miljarder. Det blev i praktiken 6,3. Förra året, 1997,
blev det 8 miljarder i stället för som utlovats 6 miljar-
der. Under de tre första åren har Sverige alltså bi-
dragit med ungefär 16 miljarder mer än vad Utrikes-
departementet trodde 1994.
I betänkandet redovisas att det inte finns statistik
för hela EU-budgeten som är avläsbar och som visar
hur ett enskilt land drabbas. Kommissionen har tydli-
gen gjort en rapport om det här. Givetvis måste det gå
att upprätta sådan statistik om man är intresserad.
Även om det kan finnas felmarginaler måste man
kunna komma ganska nära. Det är märkligt att en
enskild EU-parlamentariker med relativt enkla medel
har kunnat göra en analys som t.o.m. är nedbruten på
kommunnivå och som han själv anser ha 80-90 %
träffsäkerhet.
Sverige är ett av de länder som orimligt nog bidrar
mest till EU:s gemensamma budget, trots sin ringa
befolkning. Danmark, som ligger betydligt högre i
den s.k. välfärdsligan mätt i köpkraftsrelaterad BNI
per capita, är nettobidragstagare från EU på grund av
jordbruksstödet. Jag tycker att det är ett steg framåt
att utskottet slår fast att regeringen bör eftersträva en
rimligare bördefördelning.
I de kostnader för EU-medlemskapet som redovi-
sas finns inte kostnaderna för vår egen inhemska
administration och reseverksamhet med. I det här
avseendet borde det gå att lägga samman åtminstone
vad myndigheterna måste kosta på sig. Vi har nämnt
detta i reservation 5.
Om regionalpolitiken sägs på s. 55 att regering
och riksdag har mycket begränsade möjligheter att
påverka den nationella stödområdesindelningen. Vi
har också exempel på hur kommissionen stoppat
transportstöd och utbetalningar till områden man
redan godkänt därför att också stödens utformning
skulle godkännas. Var finns nu alla förkämpar för
regionalpolitiken, som blivit snuvade på makten över
denna politik? I EU-anpassningens anda ligger man
nu lågt.
Vi tycker det vore rimligt att uppdra åt regeringen
att försöka få till stånd att man ändrar de här reglerna
och verkligen tillämpar subsidiaritetsprincipen. Var
finns löftet om att beslutet skall fattas nära folket? Vi
har en reservation, nr 8, om det här problemet.
Vi har också en reservation om observatörskapet i
Västeuropeiska unionen. Det börjar nog bli dags att
skärpa upp den debatten ytterligare en gång. När
riksdagen i rasande fart under hösten 1990 gav rege-
ringen klartecken för att söka medlemskap i EU var
det med det kända förbehållet att neutralitetspolitiken
skulle bevaras. Efter bara några månader stod det
klart att det inte blev något neutralitetsförbehåll i
ansökan. I stället fick man, tillsammans med de andra
alliansfria staterna, förklara sin lojalitet mot fördra-
gets skrivning om säkerhetspolitiken.
Regering och riksdag har ändå fortsatt att hävda
att alliansfriheten består. Men hur skall man kunna ha
ambitionen att bygga en superstat, en politisk union i
Europa, med alla de gamla kolonialländerna inblan-
dade utan att dessa kräver en gemensam armé och en
gemensam försvarspolitik? Frankrike och Belgien har
sedan början av 60-talet för sina intressens skull inva-
derat i Afrika bortåt 20 gånger.
I Tyskland konstaterade man 1992 att en upprust-
ning av Bundeswehr måste ske därför att man skulle
säkra flödena av resurser till just Tyskland. Man for-
mulerade sig som att "upprätthållandet av den fria
världshandeln och den obehindrade tillgången på
marknader och råvaror i hela världen" skulle vara ett
av syftena med upprustningen av Bundeswehr.
Vi har nu fått ett uppseendeväckande dokument i
Europaparlamentet. Det är ett betänkande av Leo
Tindemans, som är f.d. försvarsminister i Belgien.
Han säger bl.a. så här i sina slutsatser i betänkandet:
"Frågan om neutralitet och alliansfrihet förefaller i
detta sammanhang" - dvs. i EU-sammanhanget -
"förlegad. För staterna i fråga rör det sig inte längre
om att avstå från att ta ställning för det ena eller andra
blocket, eftersom dessa har försvunnit. Det rör sig inte
heller om att delta i en militärallians, eftersom Euro-
peiska unionen, som sådan, inte har som främsta
ambition att bli någon sådan. Som vi har sett utgör
VEU en integrerad del av Europeiska unionens ut-
veckling och kommer en dag att införlivas med den.
Vad Nato beträffar, blir den alltmer en politisk och
militär organisation med uppgift att upprätthålla re-
spekten för de värden som även är Europeiska unio-
nens, vilket den dagligen visar i f.d. Jugoslavien.
Följaktligen är det följande fråga som reser sig för de
neutrala och alliansfria staterna: kan man avstå då
Europeiska unionens grundläggande värden hånas? I
detta fall ställs frågan om de neutrala och alliansfria
staternas deltagande i en gemensam säkerhets- och
försvarspolitik i andra termer, vilket de själva håller
på att erkänna eftersom de accepterat att Amsterdam-
fördraget omfattar Petersbergsinsatser."
Han slår också fast en rad andra synpunkter. Han
säger att denna försvarspolitik bör bygga på principen
att EU vid behov skall kunna handla oavhängigt och
för att skydda sina intressen och värden. Målet med
den gemensamma försvarspolitiken sägs vara att kun-
na skydda alla aspekter av unionens intresse, inklusi-
ve försäljningssäkerheten, när de diplomatiska in-
strumenten inte räcker till. Det var just det jag nämn-
de tidigare i samband med Bundeswehr.
Naturligtvis är också det territoriella försvaret en
central tanke. Detta menar han måste bli en del av
EU:s försvarspolitik.
Det här visar, tycker jag, att de neutrala och alli-
ansfria staterna kommer att sättas under press fram-
över. Vi tror att det nu borde vara läge för Sverige att
aktualisera att man inte ställer upp på den här politi-
ken.
Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 7 och 10.