Herr talman! Jag förstår att både Birger Schlaug
och Bengt Hurtig låter litet bittra i dag. De kan natur-
ligtvis inte på det sätt som vi andra gör glädjas åt
folkomröstningen i Danmark, vars resultat vi fick reda
på i går kväll. Det visar att även medborgarna i ett
land med väldigt lång erfarenhet av EU tycker att
Amsterdamfördraget är okej.
Jag funderade också över en annan sak. Jag var
inte hemma vid det tillfälle då debatten om Amster-
damfördraget genomfördes här i riksdagen. Jag läste
protokollet i går kväll. Det var ganska intressant att
konstatera att jag läste det mesta av dagens anförande
från Birger Schlaug i Amsterdamdiskussionsprotokol-
let i går kväll. Det visar också det som vi antydde i
utskottet. Dagens debatt handlar egentligen inte helt
och hållet om regeringens skrivelse om vad som hän-
de i EU under 1997, utan den är en fortsättning på
Miljöpartiets och Vänsterpartiets önskan att föra
Sverige ut ur EU. Argumenten är desamma. Något
nytt har inte tillkommit.
Det är inte särskilt populärt med långa debatter på
fredagarna. Det vet vi alla. Jag skall försöka att väl-
digt kort kommentera de reservationer som det har
yrkats bifall till.
Den första handlar om att Folkpartiet vill ha en
kompetenskatalog som utifrån närhetsprincipen skall
klara ut på vilken nivå besluten skall fattas. För närva-
rande finns substansen när det gäller frågan om var
inom EU besluten skall fattas i de olika delarna av
fördraget. Vi tror nog att det är där som den skall
finnas. Vi tror att det är en omöjlighet att skapa en
katalog där man i varje detaljfråga kan se vilka nivåer
besluten skall fattas på.
Däremot finns det ingen oenighet om att besluten
skall fattas på så låg nivå som möjligt. Där är vi över-
ens. Men vi är inte överens om att exempelvis beslut
om ekonomiska styrmedel skall fattas inom EU.
Miljöpartiet kräver att miljöhänsyn tas vid offent-
lig upphandling. Man har en reservation. Som framgår
av utskottets betänkande har regeringen tillsatt en
utredning som skall se över vilka hänsyn som kan
krävas vid den offentliga upphandlingen. Naturligtvis
kommer miljökraven att finnas med där. Kravet på att
varor skall vara närproducerade vid varje upphandling
ställer jag mig litet frågande till. I diskussionen med
Leif Pagrotsky för bara en liten stund sedan framhölls
också nödvändigheten av en handel som innebär att vi
får bättre tillgång till varor och tjänster. Det står i
direkt motsatsställning till kravet att varor skall vara
närproducerade. Naturligtvis skall man i den offentli-
ga upphandlingen köpa de varor som är de bästa och
billigaste. Då är även miljöhänsynen inräknad.
Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet vet vad det
beror på att Sverige inte har tagit tillbaka en så stor
del av kostnaderna för EU-medlemskapet som man
hade räknat med från början. Det beror på att vi har
haft en hård budgetsanering i Sverige, som har gjort
att vi inte har kunnat utnyttja de möjligheterna fullt ut.
Jag som Europavän tycker att denna ekonomiska
debatt är väldigt konstig. EU är för mig inte en fråga
om plus och minus i pengar. EU är för mig en fråga
om att Sverige skall kunna delta i ett europeiskt sam-
arbete som är större än de 15 länder som finns med
nu. Jag vill ha dit många fler, men just nu är vi 15.
Om Sverige, som är ett förhållandevis rikt land, får
betala en högre nettokostnad än vad andra länder gör
är det okej för min del. Det är den internationella
tanken som har styrt mitt parti när det gäller önskan
om att delta i EU-gemenskapen - inte att vi skall få
tillbaka vartenda öre som medlemskapet kostar.
Miljöpartiet och Vänstern anser inte att miljöfrå-
gorna har fått den behandling som de borde ha fått i
EG-fördraget. Vi anser att det faktum att man skriver
in i grundfördraget att alla områden skall genomsyras
av miljöfrågorna är en stor framgång. På alla politi-
kområden skall man i fortsättningen ta miljöhänsyn.
Det måste vara det som är det viktiga.
Vi har egentligen inte ännu sett artikel 100 A i
EG-fördraget ordentligt prövad. Jag tycker att rege-
ringen har lyckats med de målsättningar som riksda-
gen skickade med under förhandlingarna under förra
året.
Detsamma gäller den nationella regionalpolitiken.
Det var hårda förhandlingar när vi gick med som EU-
medlemmar när det gällde regionalpolitiken. Vi tyckte
då att vi hade lyckats väldigt bra. Det var också det
underlag som fanns med i folkomröstningen, där man
godkände regeringens förhandling i det fallet.
Givetvis måste även strukturfonder och andra åt-
gärder förändras i samband med en utvidgning. Det
tror jag att vi alla inser. Givetvis måste arbetet ske på
ett sådant sätt att stödet dras in när man har lyft en
landsdel via olika strukturåtgärder. Man kan inte
fortsätta att dela ut stöd i all evighet bara därför att
man en gång fån början har ansett att just den landsde-
len behöver stöd.
Jag kan berätta att jag kom hem ifrån Lissabon i
förrgår. Portugiserna visade många exempel på att ett
ställe hade fått stöd för länge, när andra delar av lan-
det skulle ha behövt det bättre. Det visar på att det
behövs förändringar inom denna typ av stöd. Det blir
ännu viktigare ju fler länder som kommer med.
Att vi vill att kostnaderna skall minska är väl
ganska naturligt. Man har kommit överens om ett tak
på 1,27 %, om jag inte minns fel.
Så har vi frågan om VEU igen. Att Sverige är ob-
servatör i VEU skulle innebära att vi släpper vår alli-
ansfrihet och att vi inte är neutrala. Vid det senaste
parlamentariska VEU-mötet deltog 27 länder. T.o.m.
Schweiz var närvarande och talade på mötet. Det var
alltså 27 europeiska länder som träffades för att disku-
tera den kommande europeiska säkerhetspolitiken.
Vänstern och Miljöpartiet anser att vi skall avstå från
att delta som observatörer där. Det vore väl ganska
knepigt. Vi skulle alltså avstå från att framföra svens-
ka synpunkter och försöka påverka den politik som
bedrivs inom VEU därför att vår närvaro på något sätt
skulle innebära att vi godkände att Europa helt plöts-
ligt var en gemensam försvarsorganisation! Detta är ju
rent nonsens!
Jag har lämnat ett förslag till VEU:s politiska
kommitté, där jag har föreslagit att man i stället skall
se till att fler parlamentariker får möjlighet att delta i
arbetet för att se vad som händer där. Det kommer att
godkännas, och jag hoppas att jag får se även Miljö-
partiet där i fortsättningen. Vänsterpartiet har deltagit
som suppleant.
MAI-avtalet har diskuterats här i flera omgångar.
Regeringen har lovat information om hur förhandling-
arna fortskrider. Man har också lovat att det skall ske
en oberoende utvärdering av avtalet. Sist men inte
minst är det faktiskt riksdagen som beslutar. Jag tyck-
er att man ofta glömmer bort det faktum att det är
riksdagen som har sista ordet i alla de här frågorna.
Det är inte någon elit eller aristokrati som bestämmer.
Men för en jänta från Jämtland, dotter till en stenarbe-
tare, med sexårig folkskola och bakgrund som sjö-
man, sömmerska, städerska och piga är det ju väldigt
trevligt att bli kallad aristokrat, Bengt Hurtig.
Slutligen, herr talman, detta är sista gången jag
står i kammarens talarstol, efter 16 år här i riksdagen.
Det har naturligtvis varit ett oerhört stort privilegium
att få vara riksdagsledamot. Jag vill tacka alla mina
kamrater i det senaste utskottet, utrikesutskottet, där
jag inte har suttit så lång tid, och även i de tidigare
utskotten. Jag vill också tacka talmannen och de bi-
trädande talmännen för deras sätt att leda verksamhe-
ten, och inte minst all den fantastiska personal som
står till vårt förfogande i Riksdagshuset och som så
generöst och vänligt hjälper oss till rätta i alla våra
vardagliga bestyr.