Fru talman! I mitt anförande kommer jag att uppehålla mig vid frågor som rör punkterna 1 och 2 - äktenskap och partnerskap med tillhörande frågeställningar. Min partikollega Jan Ertsborn kommer lite längre fram i debatten att ta upp andra frågor som ligger inom detta betänkande.
I detta betänkande berörs ett mycket stort antal frågor på familjerättens område - frågor som är ideologiskt laddade och frågor som är väldigt bärande för vilken syn vi vill att samhället ska ha på människors samlevnad.
Jag vill, fru talman, börja med att läsa ur Justitiedepartementets verksamhetsplan för 2005, där man lägger fast ett antal målsättningar och grundprinciper för Justitiedepartementets arbete på det här området. Där står det först och främst: Regler som rör barn ska se till barnens bästa och särskilt ta hänsyn till utsatta barns behov och till önskemålet att barn får tillgång till båda föräldrarna. Det är en utmärkt målsättning.
Nästa målsättning är: De familjerättsliga lagarna ska inte innebära en omotiverad särbehandling av homosexuella. En sådan formulering förpliktar, fru talman. Det hade varit välkommet om det parti som i dag innehar regeringsmakten och sätter upp en sådan princip i sin verksamhetsplan också kan svara på ifall man anser att de familjerättsliga lagarna innebär en omotiverad särbehandling eller om den särbehandling som finns är motiverad.
Jag har stor respekt för att debatten om hur man ska se på frågan om till exempel en gemensam äktenskapslagstiftning för alla par oavsett sexuell läggning har nått olika långt i olika partier. Självklart engagerar den diskussionen många inom de olika partierna. Vissa har haft frågan uppe till beslut i sitt högsta bestämmande organ, och vissa kanske kommer att ta det lite senare.
Som sagt, fru talman, förpliktar den här formuleringen. Det är lite förvånande att man är beredd att uttrycka en så klar principståndpunkt, som vi från Folkpartiet liberalerna helhjärtat ansluter oss till, och samtidigt ber att få vänta ytterligare ett par år innan man vet vad man drar för slutsatser om den lagstiftning vi har i dag.
För ungefär ett år sedan beslutade riksdagen med en bred majoritet att man skulle tillsätta en parlamentarisk utredning för att åstadkomma en bred belysning av de olika frågeställningar som rör den gällande äktenskapslagstiftningen och partnerskapslagstiftningen och om det var tid att gå till handling och slå ihop dessa lagar till en gemensam äktenskapslag för alla par och hur den i så fall skulle se ut.
Som min utskottskollega tidigare har belyst i denna debatt har regeringen nu beslutat att tillsätta en särskild utredare i stället. Från Folkpartiets sida anser vi att detta är förvånande med tanke på att den riksdagsmajoritet som ställde sig bakom beslutet, en riksdagsmajoritet bestående av fem partier, tillsammans motsvarande 75 % av kammarens ledamöter, var mycket tydlig med sitt önskemål om att det skulle vara en parlamentarisk utredning. Dessa principiellt viktiga frågor behöver beredas i en utredning som har en god parlamentarisk kontaktyta.
Vi beklagar därför att regeringen nu har valt att tillsätta en ensamutredare. Vi tycker i och för sig att de frågeställningar som formuleras i direktiven är tillfredsställande belysta. Vi tycker att direktiven ger en tillräckligt bred beskrivning av vad det är för frågor som man behöver gå igenom.
Vi hade som sagt ännu hellre sett att denna utredning hade skett i parlamentarisk form. Vi noterar också att det har uttryckts en förvåning från olika håll om att det inte finns någon referensgrupp som företräder olika frivilligorganisationer för till exempel homo- och bisexuella.
Beträffande de frågor som denna utredning ska ta ställning till är Folkpartiet liberalernas ståndpunkt tydlig. Vi anser att det är dags att åstadkomma en reform av den familjerättsliga lagstiftningen som gör att äktenskapet blir gemensamt för de par som vill få den formen av samhällelig legalisering av sin relation, det vill säga att det ska vara en gemensam äktenskapslagstiftning för både par där personerna är av olika kön och par där personerna är av samma kön.
Det finns ingen anledning att samhället, genom att ha särlagstiftningar som placerar olika samlevnadsformer i olika fack, ska gradera olika former av samlevnad enbart på grund av könet på de inblandade. Det är en viktig princip som handlar om att det inte är samhället, inte staten, som ska bestämma vilken samlevnadsform som är önskvärd för den enskilde. Den enskilde äger sitt eget liv och ska själv ha största möjliga frihet att forma sin framtid tillsammans med de människor som man vill leva med. Därför bör äktenskapslagstiftningen vara gemensam för alla par.
Det finns ett antal frågor som hade kunnat få en snabbare lösning även i avvaktan på en reform som åstadkommer en jämlik äktenskapslagstiftning lika för alla par. Så länge vi har ett system med separata lagstiftningar för äktenskap respektive partnerskap kvarstår också de juridiska problem som följer av skillnaderna mellan dessa olika lagstiftningar. Gång på gång har Socialdemokraterna lovat att agera för att utjämna dessa skillnader. Vi anser att resultatet på detta område är ganska nedslående. Jag ska ge några exempel, fru talman.
Fortfarande är det vanligt att kommunernas förrättare av borgerlig vigsel inte förrättar partnerskapsceremonier. Folkpartiet liberalernas ståndpunkt är att funktionen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsceremoni borde slås ihop till ett gemensamt uppdrag. Redan våren 2000 tillkännagav riksdagen att regeringen borde agera i denna fråga för att se till att det finns partnerskapsförrättare i hela landet. Regeringen har inte agerat. Det har inte kommit något lagförslag. Enligt en undersökning från riksdagens utredningstjänst är det fortfarande 29 % av landets förrättare av borgerlig vigsel som inte åtar sig partnerskapsceremonier.
Nu vill Socialdemokraterna lyfta fram att man är beredd att slå samman förrättaruppdragen. Det är i så fall inte en dag för tidigt med tanke på att regeringen under en följd av år inte har lyssnat på de tydliga önskemål som har framförts från riksdagen.
Ett annat exempel, fru talman, är att det fortfarande är mycket svårare att ingå partnerskap på en svensk ambassad än det är att ingå äktenskap på en svensk ambassad. Först den 28 maj 2003 fick tre ambassader regeringens tillstånd att förrätta partnerskapsceremonier. Det uttrycktes då från regeringens sida att det fanns ett starkt svenskt intresse att vigselförrättare vid svenska utlandsmyndigheter också har bemyndigande att förrätta registrering av partnerskap. I dag skriver vi mars 2005, och fortfarande är det bara på dessa tre ambassader som man kan ingå partnerskap.
Ett ytterligare exempel, fru talman, är översynen år 2000 av de regler som gäller utländska medborgares möjlighet att ingå partnerskap. Regeringen tog då inte tillfället att avskaffa den särbehandling som gör att utländska medborgare har svårare att ingå partnerskap än att ingå äktenskap. Avskaffandet är den linje som Folkpartiet förespråkar.
Det finns med andra ord, fru talman, en lång rad åtgärder som regeringen hade kunnat agera med om den hade levt upp till sina egna åtaganden och till de principdeklarationer som man slår fast i sin egen verksamhetsplan för sitt eget arbete.
Vi från Folkpartiet följer med stor förväntan det viktiga arbete som kommer att ske i denna utredning. Men vi vill samtidigt att regeringen ska ta tillfället i akt att agera i de frågor där det finns möjlighet att gå fortare fram.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Folkpartiets alla reservationer i detta betänkande, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till någon av dem. Min partikollega Jan Ertsborn återkommer senare i debatten.