Fru talman! Jag tycker att Tasso Stafilidis faktiskt gör sig skyldig till något som är mycket osmakligt. Det är när man hela tiden anmärker på det som inte finns med. Jag har i många sammanhang, i debattartiklar och annat, framfört att det är väldigt viktigt att vi ser till alla barn. Men det innebär inte att man vid varje enskilt tillfälle kan lyfta fram allt samtidigt. Det finns väldigt mycket som saknas också i Tassos anförande som jag skulle kunna framhålla: Varför säger man inget om det, det och det?
Nu säger jag att jag lyfter fram en grundidé om vad som behövs i ett samhälle för att det ska gå framåt. Sedan kommer det alltid att finnas andra former, andra situationer och andra människor där vi alltid naturligtvis behöver stötta. Vi behöver alltid stötta våra barn. Vi behöver alltid stötta familjebildningar och nära relationer. Men man kan ändå lyfta fram vad som över tiden i all tillgänglig statistik har visat sig vara det som är mest stabilt. Vi kan lyfta fram detta som det vi ska jobba vidare med. Så gör man ju i alla byggprocesser och allt kunskapsskapande. Man bygger vidare på det som visat sig vara stabilt. Det är vad vi försöker göra. Det innebär inte att man inte också försöker med något annat.
På samma sätt är det om jag berömmer en kollega för tydlighet. Det kan jag göra med Tasso. Ni har aldrig varit otydliga i den här frågan. Det har jag aldrig beskyllt er för. Men jag har för den skull inte sagt att Moderaterna är otydliga, även om jag kanske i dag tycker att de är otydliga i den här frågan. Man säger inget om någon annan för att man säger något om det här fenomenet. På samma sätt har jag gjort i anförandet i dag. Jag har lyft fram något som jag tycker är väldigt viktigt. Men för den skull har jag inte åsidosatt några andra relationer eller barn.