Fru talman! Roland Larsson säger att man numera
t.o.m. kan ta med sig datorn i sängen. En sak kan jag
garantera: Den kan aldrig ersätta Folkbladet i sängen.
Det är jag helt övertygad om. Jag tror att tidningarna
fortfarande spelar en oerhört betydelsefull roll.
Det är sant, som kulturministern säger, att det ock-
så finns lönsamma små tidningar. Det som skrämmer
mig litet grand, t.ex. när jag tittar på mitt eget län, är
hur man också där har svårt att stå emot lockropen
från de stora ägarna.
Normalt sysslar jag med bostadspolitik. Där pre-
dikar vi ofta att ägarna har ett alldeles speciellt an-
svar. Man hanterar en social nyttighet, vilket gör att
det inte bara handlar om de traditionella ägarkraven.
Man måste också ta ett särskilt ansvar för den verk-
samhet som man bedriver. Litet grand kan motsvaran-
de resonemang föras på pressidan. När det gäller den
utveckling som statsrådet var inne på skrämmer det
mig att det finns ägare som bara ser det här som en
rent kommersiell affär.
Även om vi, naturligtvis, har en folkbildnings-
uppgift och en skyldighet att föra en debatt gäller det
att försöka övertyga om det ansvar som jag tycker att
ägare av medieföretag har. Jag inser dock att det inte
hjälper med enbart den debatten. Det krävs också
mera handgripliga åtgärder.
Därför välkomnar jag, precis som Roland Larsson
gör, kulturministerns grundsyn, som jag tycker är
riktig. Jag instämmer således helt och fullt i den och
hoppas att det i framtiden är möjligt att genom t.ex. en
omfördelning göra det möjligt att öka det statliga
samhälleliga engagemanget. Om vi inte gör det kom-
mer marknaden aldrig på egen hand - och, är jag
rädd, inte ens med de resurser som vi i dag har i fråga
om presstöd - att räcka till för att garantera den
mångfald som de flesta av oss vill ha.