Fru talman! De olika stöden till pensionärer
fungerar naturligtvis inte ensamma och isolerade,
utan de samspelar med varandra på olika sätt och i
varierande grad i ett komplicerat mönster. Så är
också fallet när det gäller finansieringen och
fördelningen av kostnader mellan stat, kommun
och den enskilde.
Det kommunala bostadstillägget är snart 47 år
gammalt, och lagen om allmän tilläggspension
infördes 1960.
När det gäller KBT har kritik riktats mot systemet
alltsedan starten, och då främst mot olikheterna
mellan kommuner vad gäller stödets storlek. Det är
bra att bostadsstödet nu planeras bli statligt och
enhetligt, fast vägen dit har varit krånglig och lång.
För att åstadkomma så lika ersättning som möjligt
mellan kommuner innan staten tar över införs
regler som slår hårdast mot dem med de lägsta
inkomsterna.
Det är väl inte så svårt att räkna ut vilka som har
råd att hyra de dyraste lägenheterna. Vi får
innerligt hoppas att det inte blir någon ny krisnatt
utan att den utsatta tidpunkten för det statliga
övertagandet av bostadsstödet -- den 1 januari
1995 -- blir verklighet.
Fram till 1982 skedde inga ändringar vad gäller
grundreglerna för de två bidragen. Sedan har
devalveringar, skatteuppgörelser, ändrade
beräkningsgrunder och under de senaste åren även
andra förändringar tillkommit. Allt detta har
inneburit att förtroendet för bidragens varaktighet
har skadats. Den osäkerhet och oro som finns i dag
bland pensionärer är förståelig.
Den disponibla inkomsten har för många krympt
till under existensminimum. Eftersom det inte finns
något samlat högkostnadsskydd och ingen
överblickbar konsekvensanalys av hur alla de
kostnadsökningar som personer med vård-,
medicin- och servicebehov har drabbats av är det
ganska klart att ökade kostnader, även om det bara
gäller några hundralappar i månaden, är av
betydelse. Det är för mycket för många.
När reglerna vad gäller kostnadsansvaret mellan
stat och kommun ändrades i fjol förutsatte
riksdagen att kommunerna skulle kunna
kompensera sig genom att ta ut mer av dem som bor
på sjukhem. Att resultatet skulle bli oacceptabelt
höga avgifter i en del kommuner borde både
departementet och riksdagen ha förstått.
Inför fjolårets beslut fick vi redogörelser från
kommuner som klargjorde detta. Ett exempel kom
från Tranemo kommun. Om kommunen skulle
kompensera sig för det uteblivna statsbidraget
skulle man vara tvungen att höja ersättningen för
pensionärer på sjukhem från 50 till 200 kr per dag.
Det innebar en vårdavgift på 6 000 i månaden.
Pensionärer med enbart folkpension och
pensionstillskott hade 4 256 kr att tillgå.
Att resultatet av den förändring som gjordes i fjol
skulle bli en övervältring av kostnaderna på
kommunerna var väl ganska klart.
Vänsterpartiet har fogat en meningsyttring till
betänkandet. Vi säger att det inte kan bli tal om att
de som har de sämsta ekonomiska
förutsättningarna skall drabbas av förslaget. Man
måste försöka åstadkomma en konstruktion där de
som har de lägsta inkomsterna inte drabbas värst av
förslaget.
Vi yrkar också i vår meningsyttring på att
pensionstillskottet bör ökas för att på det sättet
något förbättra levnadsvillkoren för pensionärer
med ingen eller låg ATP. Med ett nytt
pensionssystem, där grundpensionen
förhoppningsvis är högre, kommer dessa
pensionärer att hamna i en bättre ekonomisk
ställning. Men för dem som nu lever under och på
marginalen är det en ringa tröst.
Det är också svårt att acceptera att den gruppen
medborgare skall drabbas medan andra grupper
har gynnats mycket kraftigt under samma period,
exempelvis av dagens skattepolitik.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till
meningsyttringen under mom. 9.