Herr talman! Varslen duggar nu tätt i Sverige. De började i verkstadsindustrin och sprider sig som en löpeld över Sverige. Och nu står kommunerna och landstingen på tur att börja varsla folk. Det handlar om lärare, det handlar om sjuksköterskor, det handlar om läkare och det handlar om arbetsterapeuter.
Snart kommer man att säga att 2006 var det år då jobben kom. Nu, som sagt, duggar varslen tätt och regeringen är totalt passiv.
Ungdomsarbetslösheten närmar sig 25 procent. 25 procent är en fruktansvärd siffra. Vi riskerar att tappa en hel generation ungdomar. Vi vet hur det var på 90-talet och vad som hände då, men ingenting händer. I stället för att ge besked till kommunerna om att det kommer pengar så att de slipper säga upp gör man ingenting. Utbildning är det absolut viktigaste att satsa på, såväl när det är kris som när det inte är kris, men ingenting händer.
Vi har lagt fram ett förslag, som ni har röstat ned, där vi satsar på totalt 50 000 fler platser än vad den borgerliga regeringen gör. Det handlar om 22 000 platser fler i kommunal vuxenutbildning och 4 700 platser redan i år. Ni talar om att ni satsar på kommunal vuxenutbildning, men nu i slutet av mandatperioden har ni fortfarande inte nått upp till den nivå som var innan ni slaktade statsbidraget.
I kvalificerad yrkesutbildning föreslår vi 2 500 fler platser bara i år. När det gäller utbildningsvikariat pratar vi om att vi måste ordna praktik för de nyutexaminerade akademikerna. Vi säger att eftersom det var så många förra året som sökte till sommarkurser måste vi utöka dem. Därför anslår vi pengar till 10 000 fler sådana. Och till högskolan föreslår vi ungefär 4 000 fler platser.
Herr talman! Jag är så otroligt trött på att vi har en utbildningsminister i Sverige som uttrycker sig väldigt slarvigt att alla inte kan bli akademiker. Nej, vem i hela fridens namn har sagt att alla skulle bli akademiker? Alla vill inte bli folkpartister, och alla vill inte bli akademiker. Så är det. Men varför inte låta de människor som faktiskt vill studera på universitet och högskolor göra det? Varför inte låta de ungdomar som nu kommer att gå ut i direkt öppen arbetslöshet få möjlighet att förverkliga sina drömmar?
Sverige är ett litet land men kunskapsintensivt, och det har vi kunnat vara på grund av att vi har satsat på utbildning. Vi har ett högt utvecklat näringsliv, offentliga tjänster i världsklass och framstående universitet. Vi är ett exportberoende land där de produkter och tjänster som vi exporterar har tagits fram med stort kunskapsinnehåll.
Men historien hade faktiskt kunnat vara väldigt annorlunda, för vi har i Sverige haft och har gott om råvaror som vi hade kunnat koncentrera oss på att exportera i stället för att förädla, men det gjorde vi inte. I stället satsade vi på forskning och utbildning för de många, inte bara för en liten elit, och det har visat sig vara en framgångssaga.
När vi i dag befinner oss i den värsta ekonomiska kris som vi har upplevt på väldigt många år står vi inför samma vägval. Om vi ska klara globaliseringens utmaningar kan vi inte sänka våra ambitioner i välfärden genom att sänka löner och genom att låta dem som saknar utbildning utföra tjänster i hushållen åt dem som har utbildning och statusfyllda jobb.
Vårt val är att i stället investera i utveckling, utbildning och forskning. Ska vi klara oss i konkurrensen och ta oss ur krisen måste vi skapa bättre och modernare produkter och ge alla människor möjlighet att höja sin kompetens och utbildningsnivå.
Jag, herr talman, tror på utveckling och tror på utbildning. Därför är det här valet väldigt lätt för mig att göra. Men att tro på utbildning förpliktar. Det ställer krav på oss som gör det, på hur vi prioriterar, på hur vi förhåller oss till våra medmänniskors drömmar och ambitioner.
Den som tror på utbildningens kraft och den som själv har kunnat välja en högre utbildning, kanske i hopp om att förverkliga det som den svenske statsministern Branting en gång valde att kalla sina bästa stämningars längtan, kan inte i nästa ögonblick förneka andra människor möjligheten till utbildning. Därför är vi socialdemokrater och jag så oerhört starkt kritiska till vad regeringen gör nu, eller rättare sagt vad man inte gör. Man verkar tro att utbildning blir bättre om den ransoneras och vägrar att satsa på utbildning. Trots att Sverige nu har några av sina största avgångskullar från gymnasiet bygger man inte ut högskolan.
Varje gång man pratar om kvalitet i utbildningarna handlar det om att låta högskolorna betala nedskärningar på andra håll. Man sänker kunskapskraven i gymnasiet för dem som läser på de yrkesförberedande programmen och gör det därmed svårare för dem att komma in på högskolan.
Min tro på utbildning har andra dimensioner. Jag vill att fler människor ska få studera. Jag vill att alla slags människor ska kunna studera. Om landet inte ska delas i landsändar där det är gott om valmöjligheter för dem som vill studera medan de är obefintliga i andra delar av landet, måste man satsa på utbildning.
Under de senaste 15 åren har antalet studerande ökat kraftigt i Sverige. Det har varit nödvändigt för att upprätthålla svensk konkurrenskraft och för att inte låta utvecklingen stanna av utan hela tiden låta den gå vidare.
Jag skulle vilja säga att för individen har utbyggnaden av den högre utbildningen varit vårt lands viktigaste frihetsreform. Ändå är det tolv länder inom OECD som har en större andel högskoleutbildade än vad vi har. Vi socialdemokrater satte därför upp målet att hälften av en årskull ska börja på högskolan innan de fyller 25 år. Många har skakat på huvudet åt detta, men i ett internationellt perspektiv är det helt nödvändigt för Sverige. När vi en gång i tiden satte upp målet att alla ungdomar som ville skulle kunna läsa på gymnasium var det lika många som skakade på huvudet, men historien gav dem fel.
Målet att fler ska kunna läsa på högskolan är också intimt förknippat och sammankopplat med målet om en ökad mångfald bland studenterna. Andelen studenter med arbetarbakgrund är fortfarande alltför låg. Vi kan inte öka mångfalden utan att öka möjligheterna för fler att studera. Vi kan självfallet inte börja sparka ut studenter vilkas föräldrar är tjänstemän eller akademiker, utan det vi ska göra är att bygga ut och styra så att fler människor studerar. Det är så vi gör Sverige starkt.
Tror man på utbildning och utveckling måste man ta kampen för att alla som vill och har förutsättningar verkligen också vågar ta chansen att studera.
Det enda besked som vi har fått de senaste veckorna från den borgerliga regeringen är att studenterna inte kommer att få någon studiemedelshöjning trots att det är otroligt viktigt just nu när det är kris och efterfrågan behöver stimuleras. Högskoleministern säger att det inte blir någon studiemedelshöjning. Om det hade varit en socialdemokratisk regering hade studenterna redan nu fått 400 kronor mer i månaden.
Ett annat besked som man levererar är att studentinflytandet, som är så oerhört viktigt för kvaliteten på utbildningarna, kommer att minska när kårobligatoriet avskaffas och man inte tillskjuter tillräckligt med pengar. Det andra beskedet är ett brott mot det livslånga lärandet genom ett minskat antal platser på den kommunala vuxenutbildningen och borttagandet av 25:4-regeln. Det är inte den typen av besked vi behöver just nu. Vi behöver besked om fler utbildningsplatser, och det ganska rejält.
Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 25.